26.32

Jupp, 26.32 det blev min tid på Vårruset. En realistisk tid med tanke på den sparsamma (men dock inte obefintliga!) löpträningen. Och troligen min bästa tid hittills! Minnet är som sagt lite så där gällande tidigare tider, men enligt Selma, som var med både i år och förra året så, sprang vi på runt 28 minuter förra året. En briljant idé av Johanna var ju att kolla upp blogginlägg från tidigare år för att hitta tidigare tider! Mycket smart. Jag letade, men jag hade tydligen inte skrivit ner tiderna. Men jag vågar nästan lova att jag inte sprungit fortare än så här på Vårruset tidigare. Och tänk då vad lite kvalitetsträning gör! I år har jag kört ett gäng intervallpass på rullband tidigare i år (dock inte mycket senaste veckorna) samt en backträning närmast i tiden. Och det har tydligen gjort mig rätt mycket bättre! Så tänk då vad ett par regelbundna intervallpass och en vända långpass i veckan kan göra? Hur snabb kan jag blir? Jag tror att mina knän skulle klara tre, i alla fall ett par löppass i veckan. Just nu mår de så klart lite dåligt, men då har större delen av loppet gått på assfalt, mjuk skog går mycket bättre! Kommer att prova hur det går att springa lite mer nu under sommaren. Känner att jag behöver lite ombyte från enbart styrka i gymmet för inspirationens skull - speciellt nu under de ljusa, härliga sommarmånaderna!


Några av vårrusarna 2012!

 



#%?¤##^^!!

#%?¤##^^!! Tänk dig alla fula ord du kan komma på. Och så lägger du till några till. Och så glömmer du inte att ta med fula könsord. Riktigt fula. Då vet du precis hur jag tänkte efter varje intervall under gårdagens backträning.

Backen som jag sprang i ligger i Ursvikskogen, precis bredvid tunnelbanespåret som går mot Akalla. Det är en bra byggd backe som blir brantare och brantare ju högre upp man kommer, så lyckas man bara hålla jämn fart så blir det en ordentlig pulshöjjade. Och även om man inte håller jämn fart (vilket jag inte gjorde) så ligger pulsen runt 200 slag i minuten. Minst. Benen skakade redan efter första två intervallerna, då vet man att det kommer bli ett bra pass med ytterligare 8 stycken to go. Och jag svor för mig själv den sista biten av varje intervall. Mest svor jag i mitt huvud men då och så var jag tvungen att svära högt.

Benen kändes fräscha i början - den flacka delen av backen - och jag hade bra med tryck. Riktigt roligt! Ju högre jag kom ju mer brände låren och ju mindre luft fick plats i lungorna. Glädjen avtog. Jag tänkte att jag ville ge upp och gå hem. Räddade mig själv med att det nog inte var så långt kvar och lyfte blicken. Jag hade fel varje gång - det var långt kvar. Eller ja, så lång som en tredjedel av en 150 m (?) backe kan vara. Det var då svordomarna började komma. Sen svor jag som en borstbindare väll uppe på toppen. Svor lite mindre när jag vänt neråt och kommit ner en bit i backen. Halv vägs ner började det bli skönt i benen igen och de kändes nästan pigga. När jag var nästan nere kände jag mig fit for fight igen, pigg och glad. Så jag tog nya älgkliv upp för den flacka delen. Bra fart. Kom högre upp. Mjölksyra. Syrebrist. Svordomar. Vända. Svära lite mindre. Piggna till. Upp igen. Svära. Bli pigg. Svära igen. Och så höll det på totalt 10 intervaller. Ca 30 minuter tog hela härligheten.

Var mycket nöjd när jag kommit till toppen för tionde gången. Tills jag kom på att min tröja och vattenflaska var kvar längst ner i backen. Då svor jag lite till. Gick ner och hämtade grejerna och promenerade elfte och sista rundan upp. Gav bra puls bara det. Men svor inte. Så började jag småjogga vägen hem och fick en härligt skön känsla i kroppen. Underbara träning tänkte jag! Även fast jag viste att det var så långt i från vad jag tänkte när jag höll på. Jag ser underligt nog redan fram i mot nästa intervallpass. Tur att man glömmer fort!



Rus i våren!

Tada! Så var den här, nummerlappen som varje år runt den här tiden dimper ner i brevlådan. Tror jag är inne på sjätte eller sjunde året? Eller kanske ännu mer? Har missat att hålla räkningen men något sånt är det tror. Tredje året i Sthlm i alla fall. Glömer dessutom alltid vad jag får för tid. Smidigt på ett sätt, kan jag alltid slå rekord. Rekord siktar jag givetvis på i år med. Blir det under 25 ska jag jubla, blir det under 30 är det okej och andra allternativ finns inte. Hopaps jag. Hur som helst blir det picknickkorg. I år har vi lyckats samla ihop till två lag. Det är i alla fall rekord!


Kungsholmen runt

Jag var anmäld och taggad, men så hoppade den elaka förkylningen på mig. Så jag gav bort mitt startnumer till en vänn som fick tagga till på mindre än 24 timmar. Men det klarar han! En mil är en behaglig sträcka. Min nummerlapp ska springa tillsammans med några andra jobbarkompisar och jag själv ska placera mig vid sidan av loppet med ett gäng andra glada ur hejjarklacken. Så det blir ändå Kungsoholmen runt, fast från åskådarplats.


Nu var det löpt igen!

Löpt på 9,44 km idag. Gick inte superlätt men inte heller så jag gick under av smärta. Lite besviken över att det inte riktigt blev en mil först, men sen kom jag på att jag ju inte är någon människa som vältrar mig i statistik och vars värld rasar samman vid ett par hundra meter hit eller dit. Men jag blev en kort stund väldigt upprörd. Precis efter jag med andan i halsen - sekundrarna efter att ha avslutat rundan - slitit upp mobilen med löpappen ur fickan insåg att jag inte alls sprungit på i snitt 10 km i timmen. Meeen. Hur kunde det gå så dåligt? Jag hade ju bara snittat på 11 km/h..?!? En halv sekund senare gick glädjeljuset upp för mig - det var ju en bättre hastighet! Glädjefnatt mitt i förvirringen...!

Nästa helg blir det lopp på riktigt och då ska 11km/h hållas hela milen. :)


Bytt är bytt

Nu så. Händerna är fläckiga av ingnodd olja och verktyg och muttrar, tätringar och annan bråde på en vaxduk på golvet. Och just det, en cykel uppochner i mitten av allt sammans. Nu är årets andra byte av ett pukterat bakdäck ur värden. Sist kostade det 300 denna gången endast 39 kr + en timmes svärande och mekande. Fortfarande inte helt säker på vad som är mest prisvärt, tid eller pengar?


Underbara vår!

8,8 blev det på isgata och lera i en härlig vårblandning, 55 minuter gick det på - tänker att det är hyfsat bra med tanke på geggan jag sprang i. Det var precis lagom varmt, ca 7 grader, och sol hela vägen. Nu är jag underbart grisig om både skor, strumpor (!) och byxorna ända upp till knäna. Älska våren!


Jag har aldrig

Jag har aldrig känt mig så vimmelkantig efter ett löppass. Eller efter någon typ av pass eller träning när jag tänker efter. Jag trodde jag skulle ramla omkull eller kanske kräkas lite. Nu gjorde jag inte det som tur var, jag han lägga mig raklång på hotellsängen och peta i mig en mindre mängd russin för att inte avlida på fläcken Idag har jag löpt. Löpt i ordets rätta bemärkese. Inte joggat, inte småsprungit, utan löpt. Tillsammans med en jobbarkompis som är ca två meter lång, smal, långa ben och vars största intresse är att löpa har jag tagit mig en mil i minst sagt backig teräng. Ett Lidingöloppet-light kan man säga. Lagom sa han, maxat sa jag. Även om det inte gick i någon svindlande fart i uppförsbackarna så låg tempot hela tiden snäppet över vad jag trodde jag klarade av. Var riktigt grymt just när vi sprang! Var förvånad över att jag inte var mer sliten ändå. Rent mentalt svävade jag faktiskt fram vissa bitar. Kände mig oövervinnelig stundtals. Nemos problemos! Det var inte förens vi var tillbaka i hotellobbyn som tröttheten ramlade över mig. Suddigt för ögonen, lätt illamående och jag var inte helt säker på om jag skulle kunna avstyra att svimma. För att inte verka allt för osocial så hängde jag mot väggen ett kort tag och mumlade mycket snart något om att vi ses imorgon, innan jag i en dimma ramlade bort till mitt rum och däckade på sängen. Spännande känsla minst sagt. Mycket märkligt att det kom efter själva träningen. Hm.

Nu ska jag knoppa och vila upp mig till imorgon. Blir gym innan hotell (!) frukosten. Gottigott.

Natti



Springa? Inte springa?

Igår roade jag mig att löpa en sväng efter jobbet. Om man springer hela vägen mellan jobbet och hem blir det en 8 km löptur.  Asabra ideé tyckte jag på torsdagskvällen när jag packade väskan. På fredag em kl 16 när jag skulle hem, var jag mindre söker på om det var en bra idée eller inte. Det här var ungefär vad som utspelade sig i mitt huvud minutrarna innan kl 16.00 (OBS! Skittovarning utfärdad!).

Är det så smart att springa hem egentligen? Att springa så långt på asfalt? Hur kommer knäna må av det? Äh, dom håller! Klart det är bra att härda dem lite. Spring långsamt bara så går det fint. Bara och tuta och köra!! Men? Är det inte den där det-är-bara-att-tuta-och-köra-på-mentaliteten som gjort att knäna pajjat i första vändan? Det är ju kallt ute också. Inte är det väll så bra för lederna? Eller lungorna? Äh, sluta tönta dig! Du hittar bara på en massa anledningar för att slippa! För att det är jobbigt att springa och för att du hellre cyklar hem och kommer fram fortare då. Kör nu! På med gympadojjorna. Se så - ge dig iväg nu!

Jag vet inte vilken röst som var den goda och vilken som var den onda, men det kändes verkligen som jag hade en liten djävul respektive en liten ängel på vardera axel, som dessutom var i luven på varandra. Jag snörde i alla fall på mig skorna och löpte efter om och men iväg hemåt. Under hela första biten fortsatte dock malandet i huvudet och jag bestämde tyst för mig själv att om det bara funnits en buss som gick raka vägen hem hade det bästa varit att ta den när jag sprungit halva sträckan. Men nu viste jag ju inga busslinjer där jag var så jag hade ju inget val än att springa vidare. Skönt att slippa ta ställning. Men som i ett trollslag, nästan samtidigt som GPSen i min iPhone talade om att jag sprungit 4 km, stannade buss 540 (som går precis hem till oss) några meter framför mig på gatan. Plötsligt hade jag ett val. Jag kunde göra som jag tänkt och åka sista biten hem. Tror ni jag tog bussen eller inte?

Givetvis tog jag inte bussen. Jag hade ju hela tiden velat springa! Jag vet inte varför jag var tvungen att dividera så dant med mig själv. Men så där är man, i alla fall jag, rätt ofta. Knäna känns okej idag och jag tror inte det gjorde någon vidare skada att de fick röra lite på sig. ;)



Springa eller inte springa?



Kärlek

Ja, inte är man vidare stabil inte! Idag var träningsuget tillbaka med råge och en runda på 40 minuter klämdes in mellan jobb, handlande på Willys och bakning. Jag älskade löprundan idag! Flinade till och med för mig själv i spåret efter att jag ökat farten explosionsartat och hoppat över en stor vattenpöl. Mungiporna uppe vid öronen. Jo, det är roligt att röra på sig minsann. Energin bubblade i benen och det smittade även av sig till magen som blev alldeles pirrig och jag nästan kände hur små fjärilar dansade där inne. Från slökorv till sprudlande. Ambivalent är vad man är. Tur det.

 


Nu **** ska det rusas! [efterblivet inlägg]

[Jag hade ju förberett ett "införinlägg" som skulle upp innnan vårruset igår, men glömde uppdatera i alla kaos som uppstod, hehe. Kommer nu istället!]

Nu blir det vårrus med Syster, Selma, Kitty och lite anant blandat folk från hela stora stockholm. x) Blir faktiskt taggad av sånt här, fast det bara är ett litet lopp. Försökte först vara cool och "bara springa för att det är trevligt", ta det lugnt för att spara på knäna osv, osv, bla, bla. Lulla lite längs spåret och strunta i vilken tid jag kommer in på.

Men nu känns det inte så. Inte alls. Det passar mig icke att såsa mig runt! Jag vill springa fort, fort, helst komma först (!), vilket i och för sig är helt utanför kartan... men i alla fall få en bra tid som jag är nöjd med! Helst under 25 min. Skit i knäna, de kan ju vila i flera veckor sen. Go, go, go!! Har till och med laddat med extra kolisar både i går kväll och idag (vilket inte blev mycket totalt sett, men ändå en klar höjning från ordinarie dietplan). Känner hur mina horn i pannan växer. I likeee it! x)

Vi vann! (typ)








Vårrusa

Snart är det dags för vårruset! I år springs loppet i sedvanlig ordning i lag, som i år består av syster, Selma och lite annat löst folk x) Loppet är om inte mer än knappt två veckor. Hm. Tiden går undan. Och som vanligt har jag knappt hunnit träna något alls. :p Har visserligen sprungit några gånger i år, men inte provat distansen en enda gång. Ska försöka klämma in ett 5,5 km pass någon gång innan. Känna på distansen och på mig själv, tar dessutom några hundra meter extra för att känna loppet som lättare. Vill i alla fall spring på under 30 min, under 25 hade vart toppen men som sagt... som man skördar får man så. Förhoppningsvis är jag fit för löpning på söndag, ska ligga på lite extra då! 



Sprungen

Idag var det löpning på schemat, tanken var att springa en lite längra runda på ca 7km. Men var otroligt trött hela dagen idag, tackvare att jag slogs med John Blund fram till lite över tre i natt, så när det började dra ihop sig tänkte jag att jag nog egentligen inte orkade mer än en liten kortis runda. Tänkte ut en runda på knappa 6km och snörade på mig skorna. Men så kom lilla ödet in i bilden. Eller lilla glömskan. Knollrade till vägen i huvudet och sprang under fel tunnel under motorvägen, hamnade borta vid Erikslund. Det är långt för er som inte känner till Västerås. När jag sprungit så långt hemifrån tyckte jag att jag lika gärna kunde ta en extra sväng (kunde ju ändå inte bli en kortisrunda, lika bra att köra på o "spara" kortis svängen till en annan dag) :). Så sprang till Rocklunda och hem via MDH. Kände mig sjukt duktig och var säker på att jag sprungit bra mycket längre en en mil. En mil är långt. Tydligen längre än mitt medvetande kan förstå, visade det sig när jag kom hem o kollade på kartan. Knappt 9km hade det blivit till slut.... Så. Inte en mil, men bra jobbat ändå. Nu är jag sjukt slut, blir TV och mys hela kvällen! x) Nu har jag en vilodag och ett styrketräningspass kvar denna sju dagarsperiod.

Imorn blir det lite mera Sthlm får se om det hinns med lite träning eller om det blir vila!  

Motionerad!

Igår blev det en liten löprunda på ca 5km och tiden 26 minuter. Emma nöjd. Emma var om möjligt ännu nöjdare med Elvispen som kom tvåa på agilitytävlingen igår. Duktig hund!

Ikväll blir det styrke- och konditionsträning hemma hos Jennys föräldrar. Lyx med crosstrainer, motionscykel och lite annat smått och gott hemma i källaren. Lyxigt också att vi får komma o använda det! :D





Spring i benen

Kunde inte hålla mig. Har tjurigt låtit bli att spring/träna/promenera och allt vad motion heter i några dagar nu. Vet inte riktigt varför. Kände för att strejka bara på ngt sätt. Skumt. Men så var det. I kväll var det dock på tok för mycket spring i mina men för att kunna hålla dem still, kröp i smalbenen så jag var tvungen att vrida och vända mig som en liten ål. Dessutom har jag kommit på att jag nog kanske måste säga upp mitt gymkort redan innan jag äns har hunnit få det :'( Verkar ju som vbi kommer flytta till Sthlm nu så fort vi får chansen. Har i och för sig varit planen hela tiden, men nu blev det lite mera bråttom när en av oss fått jobb. Så... kombinationen av springiga ben och bristen på gymmöjligheter till slut fick mig ut i löpspåret igen! Var ju faktiskt himla bra. Framförallt var det sjukt skönt att låta musklerna få jobba lite.

Utomhus.




Hemkommen från Pite!



Efter äventyr i dagarna tre är jag nu åter tillbaks på Västeråsisk mark. Åkte upp till Pite i söndags via Gävule, Sundsvall och Ume. Pausade i de två sistnämnda orterna för fika och stads-skönhets-bedöming. Sundsvall hade en grym lunchrestaurang men en ful stad om än med skojiga drakar. Ume hade ett dyrt fik men en väldigt fin stad. Stdsbedömingen var jämn, men summasumarum vann Ume, charmig stad! Höga kusten var by the way väldans najs och takar om att åka dit och vandra eller paddla kanot väcktes så smått. Något att rekommendera? Väl i Pite fick vi se hur fröken Charlott och hennes famlij bodde och lede, mycket exotiskt. Husbyggande verkade vara en hobby som var poppis bland alla gennerationer. Även Piteåhavsbad blev inspekterat, ganska coolt med en sån sandstrand mitt uppe i Norrland! Eller i Sverige överhuvudtaget faktiskt. Hemvägen gick med flyg och tåg via Hufudstaden tidigare idag.

Har även hunnit med att springa en runda. Blev en kortis på ca fyra kilometer,  men gick ganska fort och jag var glad att jag kom iväg även fast jag hade rest nästan hela dagen och var allmänt seg. Sprang med motivationen att få komma hem och äta hemma i värmen. Min löpning fungerar lite som tandborstning (uttryck myntat av systeryster) nu mera. Det är bra. Bara att köra, inget att fundera på. "De ä bara å åk." Eller mer "de ä bara å spring" kanske. xD

Nu ska jag se till att göra lite nytta i köket innan stekspaden eller pojkvännen brinner upp.




Runin' in tha rain

Kanske. Hoppas inte. Sprang i nämligen i regnet igår. Var första gången på länge som det faktiskt var riktigt jobbigt att springa, fast det var lite nice det med på något underligt sätt. Regnade duktigt så jag var blöt och tung efter bara fem minuter. Skorna var som sjunkande skepp med mer vatten innanför än utanför. Halvvägs ville jag ge upp och springa ett kortare varv, men icke!! Jag höll mig till planen och sprang de hela 6,2 kilometrarna. Var galet trött när jag kom hem och la mig ner på golvet en stund innan duchen. Gött.


Hur mycket är för mycket?




Hur mycket regn är för mycket för att ta sig ut på en löprunda?
ARE YOU WATER PROF?


Spring, spring som vinden!

Bidde hela 6km löpning med Jenny idag! Tre varv i Laggarhultsspåret med andra ord. Super bra av oss x) Är impad av Jenny som är så diciplinerad, och har vart i ett halvår nu. Dock är jag lite konfunderad över hur hon kan tycka att hon själv inte har "drivet" att träna hårt, men att massa annat folk har det. Men hon gjör ju just det!! Hm... Det är väll den som tar sig ut i spåret varje vecka i regn och rusk som har just drivet? Och motivationen? Inte är det den som tränar som en galen i två veckor och sen lägger ner av diverse anledningar (små skador, sviktande motivation osv.)? Eller? Har jag missat ngt? Vist pasion är ju bra, men varar den inte mer än max en månad ger den inte vidare träning. Ihärdighet is tha shit i träningsammanhang!! Go Jenny! 


Nästan lika spänstig som jag o Jenny på dagens löppass. x) 

  


Tidigare inlägg
RSS 2.0