Fitmyself

Fick till ett ... hm.. ja... ett märkligt benpass fredagkvällen till ära. Cyklade direkt från jobbet till SATS Kista, var ruggit varmt ute så skippade uppvärmningen och gick direkt på explosiva upphopp med 10 kg vikt i famnen. Efter det följde, knäböj, utfall, liggande bencurrl, sittande bencurrl, benpress och upphopp. Var ett märkligt såtillvida att jag tyckte jag hade bra kontakt och fick bra mjölksyra och även lite pump (brukar mycket sällan få det i benen), men ändå kände jag inte att benen hade fått jobba efter passet. Som att de inte hade jobbat riktigt rätt. Fast ändå var benen helt oanvändbara på cykeln hem. Trötta fast ändå inte trötta. Mycket märkligt. Misstänker att det kan vara så att jag är van att vara trött i famsida lår, men det här passet innehåller mycket baksida och då känns det anourlinda. Kanske.

Idag passar jag på att vila upp mig. Det är viktigt med vila både för kroppen och motivationen. Har jag hört. Så när såm på cyklingen till jobbet och en liten promenad tillsammans med Niklas så här i kvällsolen så har jag bara latat mig. Skönt på sitt sätt. Imorgon blir det dock träning igen. Då blir det fredagsfys för benen. Pumpa, pumpa!!

#%?¤##^^!! Tänk dig alla fula ord du kan komma på. Och så lägger du till några till. Och så glömmer du inte att ta med fula könsord. Riktigt fula. Då vet du precis hur jag tänkte efter varje intervall under gårdagens backträning.

Backen som jag sprang i ligger i Ursvikskogen, precis bredvid tunnelbanespåret som går mot Akalla. Det är en bra byggd backe som blir brantare och brantare ju högre upp man kommer, så lyckas man bara hålla jämn fart så blir det en ordentlig pulshöjjade. Och även om man inte håller jämn fart (vilket jag inte gjorde) så ligger pulsen runt 200 slag i minuten. Minst. Benen skakade redan efter första två intervallerna, då vet man att det kommer bli ett bra pass med ytterligare 8 stycken to go. Och jag svor för mig själv den sista biten av varje intervall. Mest svor jag i mitt huvud men då och så var jag tvungen att svära högt.

Benen kändes fräscha i början - den flacka delen av backen - och jag hade bra med tryck. Riktigt roligt! Ju högre jag kom ju mer brände låren och ju mindre luft fick plats i lungorna. Glädjen avtog. Jag tänkte att jag ville ge upp och gå hem. Räddade mig själv med att det nog inte var så långt kvar och lyfte blicken. Jag hade fel varje gång - det var långt kvar. Eller ja, så lång som en tredjedel av en 150 m (?) backe kan vara. Det var då svordomarna började komma. Sen svor jag som en borstbindare väll uppe på toppen. Svor lite mindre när jag vänt neråt och kommit ner en bit i backen. Halv vägs ner började det bli skönt i benen igen och de kändes nästan pigga. När jag var nästan nere kände jag mig fit for fight igen, pigg och glad. Så jag tog nya älgkliv upp för den flacka delen. Bra fart. Kom högre upp. Mjölksyra. Syrebrist. Svordomar. Vända. Svära lite mindre. Piggna till. Upp igen. Svära. Bli pigg. Svära igen. Och så höll det på totalt 10 intervaller. Ca 30 minuter tog hela härligheten.

Var mycket nöjd när jag kommit till toppen för tionde gången. Tills jag kom på att min tröja och vattenflaska var kvar längst ner i backen. Då svor jag lite till. Gick ner och hämtade grejerna och promenerade elfte och sista rundan upp. Gav bra puls bara det. Men svor inte. Så började jag småjogga vägen hem och fick en härligt skön känsla i kroppen. Underbara träning tänkte jag! Även fast jag viste att det var så långt i från vad jag tänkte när jag höll på. Jag ser underligt nog redan fram i mot nästa intervallpass. Tur att man glömmer fort!

Jag cyklar till jobbet i stor sett varje dag. En halvtimme dit, en halvtimme hem, en timme rörelse om dagen. Ibland om det är en speciell anledning så kan jag ta bilen eller promenera i stället. Men som regel cyklar jag. Jag cyklade till jobbet många veckor förra året och i år har jag cyklat ett par månader redan. Det är smidig, trevlig, tidseffektiv och gratis träning till mig - varje dag. Bonusträning utöver mina vanliga styrke- och konditionspass. Den är kanske inte av högsta kvalité då jag inte snörar på mig vare sig cykelskor eller tajt helkroppsdress för att minimera vindmotståndet. Jag ser det mer som en typ av promenad, fast på cykel. Lagomt med arbete för min kropp, lite svettig bli jag med inte så farligt att jag måste duscha när jag kommer till jobbet. Jag gör det lite halvdant skulle man kunna säga. Och det finns det folk som gör.

På mitt jobb har vi en större klick människor som tycker att vi tränar hyfsat seriöst. En av dessa undrade idag om jag "inte blev väldigt svettig av att cykla varje dag?" "Nä, det blir jag ju inte därför att jag tar det ganska lugnt", svarade jag. "Hm. Ja men om jag ska cykla till jobbet måste jag minsann göra det ordentligt" fortsatte min kollega och fortsatte berätta att han skulle cykla nästa måndag. Dessutom hade han cyklat till jobbet förra året - tre gånger. "Ja men så bra" sa jag utan att dra igång någon större diskussion. Men som så ofta fortsatte diskussionen inne i mitt huvud.

"Ska jag göra något ska jag minsann göra det ordentligt" få man höra både här och där i många olika sammanhang. Men resulterar inte det allt för ofta i att ingenting blir gjort? Eller vädligt lite i alla fall? Som i min kollegas fall man gör tre ordentliga cykelpass i stället för 100 halvdana. Att man försvarar sig med att inget gör beror på att man inte har tid/möjlighet att göra det till tvåhundaelva procent. Folk får helt enkelt inte fingrarna ur för att allt måste bli så himla rätt och bra hela tiden. Självklart tycker jag man ska satsa helhjärtat på vissa saker som man verkligen brinner för och i de tidpunkter som man har/skaffar motivationen för det. Men att låta bli att göra saker för att man inte tycker att man klarar att göra det upp till en viss nivå? Vissa saker kan man ju självklart bara strunta i, allt kan man ju inte göra. Men en sån sak som motion, vist är det väll tokmycket bättre att ta en promenad mycket bättre än ingen promenad? Att jogga en mil på 70 minuter så mycket bättre än att inte jogga en mil överhuvudtaget! Hur kan man dessutom förvänta sig att bli bättre på saker om man inte törs börja i någon ände? Man kan inte göra allt på top jämt. Man kan inte se det som ett misslyckande att göra något halvdant då och då. På många sätt är att försöka och inte helt nå målet mycket mindre att förlora, än att ge upp innan men ens har försökt. Nu kanske jag läste in väldigt mycket i en enda kommentar om cykling till jobbet.

Missförstå mig rätt, självklart ska man gå in för saker man gör. Det är jag en av de första att propagera för. Men. Jag vill bara att folk slutar använda "om jag ska göra något ska jag göra det ordentligt" som en ursäkt att inte göra något alls. Ffs - just do it!

Solen och sommaren har gjort entré på riktigt idag och jag kände verkligen inte för att stänga in mig själv in på gymmet. Istället blev det uteträning och jag passade på att köra ett program som jag knåpat ihop till ett par av mina vänner. Programmet är ett kortprogram som ska funka att klämma in även i familjelivet med barn och hemma fixande, ett relativt intensivt, cross fit-inspererat program. Jag har blandat stryka med kort vila för att få upp pulsen, vilket kan vara vettigt när man inte - som oss barnfria träningsfanatiker - lägger ett par timmar om dagen på träning. Ca en halvtimme till fyrtiominuter ska passet ta och det ska räcka med ett par pass i veckan, gärna i kombo med ett par vanliga promenader ytterligare en eller ett par dagar i veckan.

Kan inte säga att det gick något vidare för mig själv att köra programmet, om det berodde på att mina ben (och kropp?) var slitna från gårdagens cykelpuls, om det berodde på att jag smällt i mig en stor middag en halvtimme innan passet eller om det helt enkelt bara berodde på dålig motivation vet jag inte. Kände mig inte pigg och allt gick som i slowmotion kändes det som. Hur som helst tog jag mig igenom hela passet, på 50 minuter - ganska mycket längre tid än jag tänkt att passet skulle ta. Men det berodde mest på att jag löpte till och från gräsmattan i Ursvik där jag sen körde passet, en löpning som tog totalt 25 minuter, stället för totalt 10 minuter som det skulle vara. Så om man räknar bort de extra 15 min löpning så kan man säga att jag gjorde passet på 35 minuter. Nog om siffror och dagsform, så här ser passet ut:

Jag säger göööött! Och jag hade gärna ätit... jag menar kört.. lite till! Med detta känns som max vad man får plats med på en dag full av andra aktiviteter så som jobb, pendeltågsåkande och kvällsmat. ;)

Den sista helgen i juni drar jag och Johanna iväg på minisemester till Örebro! Semestern är av det aktivare slaget och istället för sol, bad och drinkar så blir det fokus på styrka, gym och kosthållning i regi av Eddie Bergkist.  Ska bli galet roligt! (Ja, jag vedt nu är vi där igen, inne på diskutionen om vad som är roligt egentligen) Vi ska träna, fördjupa oss och få ta del av nya kunskaper om både träning och kost. En insperationskick i sommartider!

Just i detta nu är jag ute och morgonpromenixar i morgonsolen. Oftast cyklar jag till jobbet, men då och då passar det bättre med en promenad. Förutom att det är perfekt promenadväder så här på försommaren så ska jag iväg på spinning med några jobbarkompisar direkt efter jobbet idag. För att slippa lämna cyklen på jobbet, allternativt trampa hem imellan (vilket jag förövrigt tror skulle ge mig en lätt överdos av cykling( så använder jag istället benen på ett annat sätt och knatar till jobbet idag. Tar ca 75-80 minuter, vilket är ungefär den tiden som behövs för att vakna till liv efter en hel natts sömn. ;)

Nu har det blivit alldeles för mycket socker på sista tiden. Jag måste säga att det är otroligt gott (speciellt i kombo med kakao!) men jag mår inget vidare av det, varken direkt efteråt eller under dagen, märker att jag blir trött och seg av allt socker. Hade ju ett längre uppehåll tidigare i vår, men så kom jag av mig där efter galdiatoruttagningen. Då skulle jag "fira" att det gått så bra med all intervallträning och alla chins och så tog jag en sockerdag. Och en till. Sen tog de där sockerdagarna aldrig riktigt slut. Så nu får det vara slutsockrat. Sockerfritt fram till midsommar. Efter det ska det bara bli någon dag i veckan.

Oh. Det här gick ju bra, nästan ingen träningsvärk efter torsdagens benpass med Jenny, tänkte jag i fredags. Var nästan orolig att jag hade jobbat för lite på passet. Var samtidigt glad för jag tänkte att jag kanske slapp träningsvärk den här gången för att jag avslutade passet med att jogga ca 1km till tunnelbanan, plus att jag gick av en hållplats tidigare och promenerade ytterligare ca 20 minuter innan jag var hemma. Minimalt med träningsvärk igår, ovant, lite oroande men samtidigt jäkligt skönt. Så var det dags att avsluta fredagen och gå och lägga sig. Då var allt som vanligt igen. Tärningsvärken was back. Det är sällan jag vaknar mitt i natten av träningsvärk men det gjorde jag alltså i natt. I alla positioner där baksida lår tvingades sträcka ut sig - dvs. så fort benen var raka, så vaknade jag och var tvungen att justera till en mer bolliknade position. Tror att mina muskler i baksida lår, b.la. biceps femoris, måste vara några av de kortaste som finns, addera lite träningsvärk på det och vips har jag tappat den mänskliga förmågan att gå upprätt.  Jag vet inte om jag blev glad eller inte för den osannolika träningsvärken, men helt missnöjd är jag inte - tänk vad bra passet tog i alla fall! Det är så sunt att styrketräna! ;)

Passet i alla fall innehöll en del tekikfokus, speciellt på benböj och utfall. Körde även dropset i liggande lårcurrl, sittande lårcurl, upphopp med vikt m.m. Näst sist körde jag superset med benpress och upphopp, var länge sen jag ahde så mycket mjölksyra i benen och började skratta högt i benpressen - mycket märkligt och jag kände mig inte helt frisk i huvudet. Men det är något komiskt med en sån smärta som mjölksyra ger och det absurda är att man gör det frivillig - komiskt helt enkelt - man måste skratta. Fast jag slutade rätt snart när jag fick konstiga blickar. Bra pump i benen i alla fall! Avslutade med benböj i smithen, skulle varit med fristång men den var upptagen så fick bli i smithen. Lite klurigt med tekniken där tycker jag så var bra att få köra igenom den med en gång extra.

Idag satsar vi på picknick i solen jag och min finaste.

Tada! Så var den här, nummerlappen som varje år runt den här tiden dimper ner i brevlådan. Tror jag är inne på sjätte eller sjunde året? Eller kanske ännu mer? Har missat att hålla räkningen men något sånt är det tror. Tredje året i Sthlm i alla fall. Glömer dessutom alltid vad jag får för tid. Smidigt på ett sätt, kan jag alltid slå rekord. Rekord siktar jag givetvis på i år med. Blir det under 25 ska jag jubla, blir det under 30 är det okej och andra allternativ finns inte. Hopaps jag. Hur som helst blir det picknickkorg. I år har vi lyckats samla ihop till två lag. Det är i alla fall rekord!

Skippar spinningen och en instängd, mörk sal med flåsande människor. Istället rullar jag ut min gröna fara i vårgräset. Gegga, ris och ros längsvägen kan inte stoppa mig. Jag överger en stel och stillastående spinningcykel och kastar mig upp på en vinglade, svajande, i nedförsbakcarna rusande, riktig cykel. Risk för punktering. Risk för skrubbsår. Oduvikligen dags för svett. Jag vägrar spinning i sommartider.

We define our selves by what we are not.