Fitmyself

Igår roade jag mig att löpa en sväng efter jobbet. Om man springer hela vägen mellan jobbet och hem blir det en 8 km löptur.  Asabra ideé tyckte jag på torsdagskvällen när jag packade väskan. På fredag em kl 16 när jag skulle hem, var jag mindre söker på om det var en bra idée eller inte. Det här var ungefär vad som utspelade sig i mitt huvud minutrarna innan kl 16.00 (OBS! Skittovarning utfärdad!).

Jag vet inte vilken röst som var den goda och vilken som var den onda, men det kändes verkligen som jag hade en liten djävul respektive en liten ängel på vardera axel, som dessutom var i luven på varandra. Jag snörde i alla fall på mig skorna och löpte efter om och men iväg hemåt. Under hela första biten fortsatte dock malandet i huvudet och jag bestämde tyst för mig själv att om det bara funnits en buss som gick raka vägen hem hade det bästa varit att ta den när jag sprungit halva sträckan. Men nu viste jag ju inga busslinjer där jag var så jag hade ju inget val än att springa vidare. Skönt att slippa ta ställning. Men som i ett trollslag, nästan samtidigt som GPSen i min iPhone talade om att jag sprungit 4 km, stannade buss 540 (som går precis hem till oss) några meter framför mig på gatan. Plötsligt hade jag ett val. Jag kunde göra som jag tänkt och åka sista biten hem. Tror ni jag tog bussen eller inte?

Givetvis tog jag inte bussen. Jag hade ju hela tiden velat springa! Jag vet inte varför jag var tvungen att dividera så dant med mig själv. Men så där är man, i alla fall jag, rätt ofta. Knäna känns okej idag och jag tror inte det gjorde någon vidare skada att de fick röra lite på sig. ;)