Fitmyself

Igår var jag tillsammans med några och gymmade loss på Medborgarplatsens fitness24seven. Ett bra bröstpass! Men det som fastnade i minnet var en liten man som antagligen var en av sina första gånger på gymmet. En liten smal man med glasögon och långa, långa smala armar och ännu längre smala ben. Han satt i maskinen för latsdrag och framför sig hade han en styrketräningsbok fullt uppslagen som han tittade och antecknade noga i mellan setten. Första känslan var att jag inte kunde låta bli att dra på mungiporna, en klassisk stereotyp satt livslevande med sin bok i högsta hugg. Men samtidigt var det väldigt vackert - han hade tagit sig från böckerna och ut i verkligheten för att, kanske, röra sig utan för sin trygghets ruta. Det är vackert när folk vågar och kliver över sina gränser!

Hoppade upp extra tidigt imorse för att hinna med rehabträningen innan jobbet. Det är svårt det där med att sparka sig upp ur sängen när man inte "måste". Det finns så många bra - och framför allt varma anledningar - till att stanna kvar i sängen en timme till. Man måste vara slug och hitta på andra anledningar till att faktiskt gå upp. Något bra måste man fundera ut, något som biter på en. Och sen använda det som ett mantra, inte släppa in några andra tankar. Det går, men man får vara envis några gånger, sen går det av bara farten. Ikväll blir det gymmet igen, eftersom jag är klar med rehaben blir det bara styrka - stört skönt!

Nu är jag inne på sista månaden av första etappen. I slutet av december har jag kört mina tre månader och jag kommer att göra en återträff med Daniel på Spinalbalans för att följa upp hur det går och få tips på hur jag går vidare. Hur jag ska tänka med min benträning framöver, vilka övningar som är bra för mig och om det finns några som jag ska undvika. Så ska jag ta det l-u-g-n-t. Inte börja tok springa eller lassa på vikter i gymmet direkt. Så brukar jag göra. Har så enormt svårt med att vara ballanserad ibland. För några veckor sen skulle jag "testa" om knäna var okej med att cykla lite igen och drog en runda på två mil på ganska backiga vägar. Klart som fan det gjorde ont dagen efter. Hur tänkte jag? Jo, det jag berätta, jag tänkte att nu skulle det allt testas ordentligt! Fast jag vet - när jag tänker efter - att en lugn upptrappning med kanske 20 minutersnuttar i flack terräng under några veckors tid hade varit mycket mer passande, så är det som att alla såna förnuftiga tankar helt enkelt inte får någon luft. Jag brukar bortförklara en förändring, till ett mer moget sätt att resonera, tar död på min motivation. Att jag måste få vara just så fri och nyckfull för att inspireras. Det är faktiskt superkorkat. Om jag nu vill träna långsiktigt måste jag vara smart och låta kroppen växa in i det den ska göra. Motivera mig får jag vackert göra en annan dag, ibland är det disciplin och att hålla sina hästar som är det vettigaste. Dags att växa upp.

 

 

Idag har jag och Niklas snickrat ihop vårt första egna pepparkakshus. Mest nöjd med att det gick så smidigt allting, vi brände inget, inga delar gick sönder och det var tur för degen räckte precis. Blev bara en lite klutt kvar. Dessutom var det inget bygg kaos, det enda lilla som hände var att Niklas brände sig lite när han skulle smaka på det smälta sockret som rann ner för huset. Julbak utan kaos, härligt men inte så jag mins det från min barndom. Jag har i och för sig inget problem med lite stök och bök, men nu fick vi ett mysit hus med julfrid - trevligt det! ;)