Fitmyself

Idag har jag lekt minitriathlon. Typ. Först backintervaller i 45 minuter, tätt följt av spinning 55 minuter. Allt i SATS regi, hur jobbigt kan det egentligen bli tänkte jag och planerade egna löpintervaller på löpbandet efter de två planerade passen. Det behövde jag inte kan jag säga och åkte i stället direkt hem till kvällsmaten. Träningsvärken från helgens benpass gjorde även sitt till. 

Första passet var en SATS Running Class. Hur jobbigt låter det egentligen? Ett kort pass på 45 minuter inklusive uppvärmning och strech tänkte jag. Nja, uppvärmningen var givetvis just löpning och strecha fick man göra själv efteråt. Hm. Okej då.  Dessutom inbillade jag mig att de flesta deltagarna var sånna som vanligen skulle ha tagit en måndags After Work men som övertalat sig själva att vara lite nyttiga för en gångs skull. Jag hade fel där med, vist var det en och annan muffinsformad dam och ett par äppleformade männ, men det var även MMA killar en thaibox tjej och väldigt många långa smala damer som säkert springer ett par maror om året. Jasså, där ser man - trevligt!  Men vidare jobbigt kan det väll inte bli om en skock människor på 30 st ska göra samma sak? Fel igen.

Vi fick köra de flesta övningarna sida vid sida med en "kompis". Första intervallerna med tvära vändningar, visserligen i en ganska flack backe, fick jag köra med en av MMA killarna. Han var, hur ska jag säga, explosiv. Måste dock skryta med att jag inte var långt efter! Resten av intervallerna körde jag med/mot min kära kollega Urban. En något äldre man visserligen, men ruggigt vältränad, springvänligt smal och som dessutom kör cykelpuls minst tre gånger i veckan - bara för att "det är så kul att se hur långt det går att pucha pulsen" som han säger. Men jag känner mig inte sämre och jag kunde ju inte förlora några intervaller mot en man! Första intervallen gick fint, maxning på raksträcka, susade om honom efter halva sträckan och var små nöjd. Men. Han är inte en sån som ger sig så andra intervallen med samma maxning så låg vi så gott som sida vid sida, jag var liiiite före men det var knappt. I takt med att intervallerna blev fler blev benen tröttare och mjölksyran smög sig långsamt på. Inte hade jag någon lust att visa något för min medtävlare heller så jag sprang på och lät syran fortsätta komma. Då tänkte jag på helgens Ultralöpare och på coach Maddes målande beskrivningar av smärtan och viljan (läs hennes inlägg här). Jag vet givetvis att jag inte var i närheten av det, men det var en mycket inspirerande tanke!

Inspirationen fick jag kramla mig fast vid även i början av spinningpasset. Passet leddes av en instruktör med mildare sadistdrag (har inte alla spinninginstruktörer det?) och där i början gjorde benen klart tt de var färdiga för dagen - viket krävde en hel del inspirationspepp för att påbörja och komma igång med passet. Och jag funderade allvarligt på varför jag satt mig på cykeln överhuvudtaget. Väl igång smittade sadist känslorna av sig och så fort det slutade bränna i benen så skruvade jag på mera motstånd eller trampade fortare. Jag lekte med taken att omfamna den brännande och tunga känslan i benen och jobbade på att hela tiden få känna mer av den. Om jag inte behöver hålla tillbaka på orden så ska jag säga att det blev ett jävligt bra pass! Vist var jag lite skakis efteråt men jag kände mig oförskämt pigg efter strechingen. Krama livet ut sig själv och vara barnsligt nöjd med det - man kan inte var riktigt klok tänker jag.