26.32
Några av vårrusarna 2012!
#%?¤##^^!!
Backen som jag sprang i ligger i Ursvikskogen, precis bredvid tunnelbanespåret som går mot Akalla. Det är en bra byggd backe som blir brantare och brantare ju högre upp man kommer, så lyckas man bara hålla jämn fart så blir det en ordentlig pulshöjjade. Och även om man inte håller jämn fart (vilket jag inte gjorde) så ligger pulsen runt 200 slag i minuten. Minst. Benen skakade redan efter första två intervallerna, då vet man att det kommer bli ett bra pass med ytterligare 8 stycken to go. Och jag svor för mig själv den sista biten av varje intervall. Mest svor jag i mitt huvud men då och så var jag tvungen att svära högt.
Benen kändes fräscha i början - den flacka delen av backen - och jag hade bra med tryck. Riktigt roligt! Ju högre jag kom ju mer brände låren och ju mindre luft fick plats i lungorna. Glädjen avtog. Jag tänkte att jag ville ge upp och gå hem. Räddade mig själv med att det nog inte var så långt kvar och lyfte blicken. Jag hade fel varje gång - det var långt kvar. Eller ja, så lång som en tredjedel av en 150 m (?) backe kan vara. Det var då svordomarna började komma. Sen svor jag som en borstbindare väll uppe på toppen. Svor lite mindre när jag vänt neråt och kommit ner en bit i backen. Halv vägs ner började det bli skönt i benen igen och de kändes nästan pigga. När jag var nästan nere kände jag mig fit for fight igen, pigg och glad. Så jag tog nya älgkliv upp för den flacka delen. Bra fart. Kom högre upp. Mjölksyra. Syrebrist. Svordomar. Vända. Svära lite mindre. Piggna till. Upp igen. Svära. Bli pigg. Svära igen. Och så höll det på totalt 10 intervaller. Ca 30 minuter tog hela härligheten.
Var mycket nöjd när jag kommit till toppen för tionde gången. Tills jag kom på att min tröja och vattenflaska var kvar längst ner i backen. Då svor jag lite till. Gick ner och hämtade grejerna och promenerade elfte och sista rundan upp. Gav bra puls bara det. Men svor inte. Så började jag småjogga vägen hem och fick en härligt skön känsla i kroppen. Underbara träning tänkte jag! Även fast jag viste att det var så långt i från vad jag tänkte när jag höll på. Jag ser underligt nog redan fram i mot nästa intervallpass. Tur att man glömmer fort!
Rus i våren!
Kungsholmen runt
Nu var det löpt igen!
Löpt på 9,44 km idag. Gick inte superlätt men inte heller så jag gick under av smärta. Lite besviken över att det inte riktigt blev en mil först, men sen kom jag på att jag ju inte är någon människa som vältrar mig i statistik och vars värld rasar samman vid ett par hundra meter hit eller dit. Men jag blev en kort stund väldigt upprörd. Precis efter jag med andan i halsen - sekundrarna efter att ha avslutat rundan - slitit upp mobilen med löpappen ur fickan insåg att jag inte alls sprungit på i snitt 10 km i timmen. Meeen. Hur kunde det gå så dåligt? Jag hade ju bara snittat på 11 km/h..?!? En halv sekund senare gick glädjeljuset upp för mig - det var ju en bättre hastighet! Glädjefnatt mitt i förvirringen...!
Nästa helg blir det lopp på riktigt och då ska 11km/h hållas hela milen. :)
Bytt är bytt
Nu så. Händerna är fläckiga av ingnodd olja och verktyg och muttrar, tätringar och annan bråde på en vaxduk på golvet. Och just det, en cykel uppochner i mitten av allt sammans. Nu är årets andra byte av ett pukterat bakdäck ur värden. Sist kostade det 300 denna gången endast 39 kr + en timmes svärande och mekande. Fortfarande inte helt säker på vad som är mest prisvärt, tid eller pengar?
Underbara vår!
8,8 blev det på isgata och lera i en härlig vårblandning, 55 minuter gick det på - tänker att det är hyfsat bra med tanke på geggan jag sprang i. Det var precis lagom varmt, ca 7 grader, och sol hela vägen. Nu är jag underbart grisig om både skor, strumpor (!) och byxorna ända upp till knäna. Älska våren!
Jag har aldrig
Jag har aldrig känt mig så vimmelkantig efter ett löppass. Eller efter någon typ av pass eller träning när jag tänker efter. Jag trodde jag skulle ramla omkull eller kanske kräkas lite. Nu gjorde jag inte det som tur var, jag han lägga mig raklång på hotellsängen och peta i mig en mindre mängd russin för att inte avlida på fläcken Idag har jag löpt. Löpt i ordets rätta bemärkese. Inte joggat, inte småsprungit, utan löpt. Tillsammans med en jobbarkompis som är ca två meter lång, smal, långa ben och vars största intresse är att löpa har jag tagit mig en mil i minst sagt backig teräng. Ett Lidingöloppet-light kan man säga. Lagom sa han, maxat sa jag. Även om det inte gick i någon svindlande fart i uppförsbackarna så låg tempot hela tiden snäppet över vad jag trodde jag klarade av. Var riktigt grymt just när vi sprang! Var förvånad över att jag inte var mer sliten ändå. Rent mentalt svävade jag faktiskt fram vissa bitar. Kände mig oövervinnelig stundtals. Nemos problemos! Det var inte förens vi var tillbaka i hotellobbyn som tröttheten ramlade över mig. Suddigt för ögonen, lätt illamående och jag var inte helt säker på om jag skulle kunna avstyra att svimma. För att inte verka allt för osocial så hängde jag mot väggen ett kort tag och mumlade mycket snart något om att vi ses imorgon, innan jag i en dimma ramlade bort till mitt rum och däckade på sängen. Spännande känsla minst sagt. Mycket märkligt att det kom efter själva träningen. Hm.
Nu ska jag knoppa och vila upp mig till imorgon. Blir gym innan hotell (!) frukosten. Gottigott.
Natti
Springa? Inte springa?
Springa eller inte springa?
Kärlek
Ja, inte är man vidare stabil inte! Idag var träningsuget tillbaka med råge och en runda på 40 minuter klämdes in mellan jobb, handlande på Willys och bakning. Jag älskade löprundan idag! Flinade till och med för mig själv i spåret efter att jag ökat farten explosionsartat och hoppat över en stor vattenpöl. Mungiporna uppe vid öronen. Jo, det är roligt att röra på sig minsann. Energin bubblade i benen och det smittade även av sig till magen som blev alldeles pirrig och jag nästan kände hur små fjärilar dansade där inne. Från slökorv till sprudlande. Ambivalent är vad man är. Tur det.
Nu **** ska det rusas! [efterblivet inlägg]
Nu blir det vårrus med Syster, Selma, Kitty och lite anant blandat folk från hela stora stockholm. x) Blir faktiskt taggad av sånt här, fast det bara är ett litet lopp. Försökte först vara cool och "bara springa för att det är trevligt", ta det lugnt för att spara på knäna osv, osv, bla, bla. Lulla lite längs spåret och strunta i vilken tid jag kommer in på.
Men nu känns det inte så. Inte alls. Det passar mig icke att såsa mig runt! Jag vill springa fort, fort, helst komma först (!), vilket i och för sig är helt utanför kartan... men i alla fall få en bra tid som jag är nöjd med! Helst under 25 min. Skit i knäna, de kan ju vila i flera veckor sen. Go, go, go!! Har till och med laddat med extra kolisar både i går kväll och idag (vilket inte blev mycket totalt sett, men ändå en klar höjning från ordinarie dietplan). Känner hur mina horn i pannan växer. I likeee it! x)
Vi vann! (typ)
Vårrusa
Sprungen
Imorn blir det lite mera Sthlm får se om det hinns med lite träning eller om det blir vila!
Motionerad!
Ikväll blir det styrke- och konditionsträning hemma hos Jennys föräldrar. Lyx med crosstrainer, motionscykel och lite annat smått och gott hemma i källaren. Lyxigt också att vi får komma o använda det! :D
Spring i benen
Utomhus.
Hemkommen från Pite!
Efter äventyr i dagarna tre är jag nu åter tillbaks på Västeråsisk mark. Åkte upp till Pite i söndags via Gävule, Sundsvall och Ume. Pausade i de två sistnämnda orterna för fika och stads-skönhets-bedöming. Sundsvall hade en grym lunchrestaurang men en ful stad om än med skojiga drakar. Ume hade ett dyrt fik men en väldigt fin stad. Stdsbedömingen var jämn, men summasumarum vann Ume, charmig stad! Höga kusten var by the way väldans najs och takar om att åka dit och vandra eller paddla kanot väcktes så smått. Något att rekommendera? Väl i Pite fick vi se hur fröken Charlott och hennes famlij bodde och lede, mycket exotiskt. Husbyggande verkade vara en hobby som var poppis bland alla gennerationer. Även Piteåhavsbad blev inspekterat, ganska coolt med en sån sandstrand mitt uppe i Norrland! Eller i Sverige överhuvudtaget faktiskt. Hemvägen gick med flyg och tåg via Hufudstaden tidigare idag.
Nu ska jag se till att göra lite nytta i köket innan stekspaden eller pojkvännen brinner upp.
Runin' in tha rain
Kanske. Hoppas inte. Sprang i nämligen i regnet igår. Var första gången på länge som det faktiskt var riktigt jobbigt att springa, fast det var lite nice det med på något underligt sätt. Regnade duktigt så jag var blöt och tung efter bara fem minuter. Skorna var som sjunkande skepp med mer vatten innanför än utanför. Halvvägs ville jag ge upp och springa ett kortare varv, men icke!! Jag höll mig till planen och sprang de hela 6,2 kilometrarna. Var galet trött när jag kom hem och la mig ner på golvet en stund innan duchen. Gött.
Hur mycket är för mycket?
Hur mycket regn är för mycket för att ta sig ut på en löprunda?
ARE YOU WATER PROF?
Spring, spring som vinden!
Bidde hela 6km löpning med Jenny idag! Tre varv i Laggarhultsspåret med andra ord. Super bra av oss x) Är impad av Jenny som är så diciplinerad, och har vart i ett halvår nu. Dock är jag lite konfunderad över hur hon kan tycka att hon själv inte har "drivet" att träna hårt, men att massa annat folk har det. Men hon gjör ju just det!! Hm... Det är väll den som tar sig ut i spåret varje vecka i regn och rusk som har just drivet? Och motivationen? Inte är det den som tränar som en galen i två veckor och sen lägger ner av diverse anledningar (små skador, sviktande motivation osv.)? Eller? Har jag missat ngt? Vist pasion är ju bra, men varar den inte mer än max en månad ger den inte vidare träning. Ihärdighet is tha shit i träningsammanhang!! Go Jenny!
Nästan lika spänstig som jag o Jenny på dagens löppass. x)
