Fitmyself

Första hamburgaren med pommes på en evighet
- då blir man så här glad.

Supportteamet är på plats!! :D

delar av dem på bild nedan :))

Sneak peaks!

God morgon - så var det äntligen dag för den stora dagen. Sjukt kul! Jag ligger nu fortfarande kvar i sängen men ska strax studdsa upp och äta mig i form samtidigt som jag fixar hår och smink. Senaste dagarna potatisätande och riskkorna igår har faktiskt gjort stor skillnad på musklerna som verkligen är fyllda nu. Ska fortsätta fylla som sagt och idag är det nutella, mera riskakor, gelégodis och lite annat som ska få göra jobbet. Inget vatten idag dock.

Nu - smink!

Nu är vi på plats i Gbg och Pannorama för färgning, registrering och in mätning (längdklasset ju). Just nu är en färgnig klar och vi alla i teamet sitter tillsammns och väntar vi på att registreringen för Body Fitnessen ska börja. Jag mumsar potatis i godan ro.

Oj nu gick vi! :)

Panik! Packning! Ringa! Fixa! Glömma! Vimsa runt Komma ihåg det som glömts! Packa mera! Matpaus. Mera väskor! Fixa!

Förvirring - men grrrymt taggad!!!

Nu är det fyllning vill jag lova! 1,2 kg potatis är det bland annat på dagens meny! "Du behöver inte äta riktigt allt om det är svårt att få ner". Hm. Nja, kan säga att det inte är några större problem. ;) Känner dessutom hur kolhydraterna ger mig livet och humöret tillbaka! Tänk, är det så här pigg och glad jag är egentligen? :D Eller är det kanske tävlingsnerverna som dansar i kroppen? Igår var jag verkligen som en urvriden trasa. Vist, pepp på tävlingen och hyfsat positiv, men ont i huvudet och helt tom i kroppen. Nu är det andra bullar. Eller andra potatisar kanske man ska säga. Slut på saltet är det också föresten.

Nu - mer jobb!

Om ett par dagar smällar det. Om bara några dagar händer det, oavsätt hur dagsformen ser ut. Det är bara att kasta sig ut! Det är en sån himla kick! Jag älskar sånt! Tävla is tha shit. Now or never - för den här tävlingen i alla fall. Det gäller att prestera där och då. Mentaltfokus ska vara på topp. Skarpt läge. Det är det som är så skoj med att tävla, oavsätt vad det gäller. Givetvis är detta en sport som visar upp år av förberedelser, men vilken tävling gör inte det egentligen? De flesta sporter kräver rätt mycket övening innan man kan ge sig ut och battla på fältet. I fitness kan man faktiskt ta sig till tävling scenen relativt fort. Så här känner jag nu och jag är glad att jag har kommit på det igen.

För ett par veckor sen tytcte jag att allt var pest och pina med detta. Hade helt tappat glädjen. Noll träingssug. Funderade mycket på att det var för lite mat, att jag var hungrig, att det var för mycket tid till träningen, att detta var en dum sport och att jag var dum som fortsatte mala på. Jag ville faktiskt inte ens tävla kändes det som. Men att lägga mig och hoppa av var aldrig ett alternativ, tänkte inte ens tanken. Jag funkar inte så. På gott och ont. Min älskade Niklas frågade mig upprikgit hur jag kunde fortsätta med något som var så destruktivt för mig och som jag uppenbarligen mådde dåligt av. Man blir lätt sur och lättretlig av för lite mat, inte heller är man särskillt förstående för saker som rubbar ens inrutade dagsschema, inte ens på jobbet kan man vara på topp och så har man titt som tätt ångest för att man inte gör allt man kan. Man skulle allt kunnat promenerat lite länge, kört ett par extra övningar på gymmet osv. Ett socialtliv är inte att tänka på. Jag kan göra listan hur lång som helst, men jag stoppar här, jag mistänker att flera av er som är inne i karusellen har liknade kännslor då och då. Och om man mitt i allt det där inte heller tycker själva träningen är rolig längre? Varför hålla på? Ehm.. ja, jag vet fasktiskt inte! För att man har bestämt sig? För att man bara kör. Någonstans där för några veckor sen var det kaos innombords, stackars, stackars jag. Eller?

Eftersom jag inte verkade tycka att avbryta var ett alternativ så bestämde jag mig för att ändra inställning i stället. Ska man hålla på kan man inte gå runt och lida! Jag fick helt enkelt se till att tycka träningen var kul! "Tyck om talaren" som någon klock mänska sa. Älska det du gör. Var ganska skönt att göra så. Lägga på glädjen igen! Komma på varför man började och hitta suget i målet. Nu är jag så glad att jag kunde få till min mentala inställning till det positiva hyfsat fort igen. Att jag kunde köra på och att jag höll mig fast under hela tiden. Nu när tävlingen är så nära har jag åter så mycket lättare att komma ihåg varför jag gör detta. För att det är en sån jävla kick när man klarar det! Man får endorfiner i hela kroppen och man är hög på känslan till bristningsgränsen. För att kroppen får jobba, för att huvudet får jobba och för att det maxar känslan ännu mer när hela jag är med och jobbar mot målet. När man ser målsnöret och man måste plocka fram skärpan på beställning och tända till. Det är så jävla grymt!

Ser fram i mot morgondagen! Då blir det nämligen mera kolhydrater!! Tjoho! Påtagligt mer potatis, min sega hjärna trånar. Kroppen är också seg men så länge den får sitta ner är den nöjd. Blir även till att strypa saltet helt. Vatten blir det också mindre av. Sista styrepasset är ikväll. Sen blir det bara lugna promenader. Så sjukt nära nu. Super pepp på att ställa mig på scenen! Själva tävlingen, det är då det gäller! Både kropp och sinne ska vara skarpa och på topp! Grr...! :D ;)

Sneak peak på förstaronds bikinin..!

Om ett par dagar smällar det. Om bara några dagar händer det, oavsätt hur dagsformen ser ut. Det är bara att kasta sig ut! Det är en sån himla kick! Jag älskar sånt! Tävla is tha shit. Now or never - för den här tävlingen i alla fall. Det gäller att prestera där och då. Mentaltfokus ska vara på topp. Skarpt läge. Det är det som är så skoj med att tävla, oavsätt vad det gäller. Givetvis är detta en sport som visar upp år av förberedelser, men vilken tävling gör inte det egentligen? De flesta sporter kräver rätt mycket övening innan man kan ge sig ut och battla på fältet. I fitness kan man faktiskt ta sig till tävling scenen relativt fort. Så här känner jag nu och jag är glad att jag har kommit på det igen.

För ett par veckor sen tytcte jag att allt var pest och pina med detta. Hade helt tappat glädjen. Noll träingssug. Funderade mycket på att det var för lite mat, att jag var hungrig, att det var för mycket tid till träningen, att detta var en dum sport och att jag var dum som fortsatte mala på. Jag ville faktiskt inte ens tävla kändes det som. Men att lägga mig och hoppa av var aldrig ett alternativ, tänkte inte ens tanken. Jag funkar inte så. På gott och ont. Min älskade Niklas frågade mig upprikgit hur jag kunde fortsätta med något som var så destruktivt för mig och som jag uppenbarligen mådde dåligt av. Man blir lätt sur och lättretlig av för lite mat, inte heller är man särskillt förstående för saker som rubbar ens inrutade dagsschema, inte ens på jobbet kan man vara på topp och så har man titt som tätt ångest för att man inte gör allt man kan. Man skulle allt kunnat promenerat lite länge, kört ett par extra övningar på gymmet osv. Ett socialtliv är inte att tänka på. Jag kan göra listan hur lång som helst, men jag stoppar här, jag mistänker att flera av er som är inne i karusellen har liknade kännslor då och då. Och om man mitt i allt det där inte heller tycker själva träningen är rolig längre? Varför hålla på? Ehm.. ja, jag vet fasktiskt inte! För att man har bestämt sig? För att man bara kör. Någonstans där för några veckor sen var det kaos innombords, stackars, stackars jag. Eller?
Eftersom jag inte verkade tycka att avbryta var ett alternativ så bestämde jag mig för att ändra inställning i stället. Ska man hålla på kan man inte gå runt och lida! Jag fick helt enkelt se till att tycka träningen var kul! "Tyck om talaren" som någon klock mänska sa. Älska det du gör. Var ganska skönt att göra så. Lägga på glädjen igen! Komma på varför man började och hitta suget i målet. Nu är jag så glad att jag kunde få till min mentala inställning till det positiva hyfsat fort igen. Att jag kunde köra på och att jag höll mig fast under hela tiden. Nu när tävlingen är så nära har jag åter så mycket lättare att komma ihåg varför jag gör detta.

För att det är en sån jävla kick när man klarar det! Man får endorfiner i hela kroppen och man är hög på känslan till bristningsgränsen. För att kroppen får jobba, för att huvudet får jobba och för att det maxar känslan ännu mer när hela jag är med och jobbar mot målet. När man ser målsnöret och man måste plocka fram skärpan på beställning och tända till. Det är så jävla grymt.

Imorgon smäller det till ordentligt med fotografering tillsammans med temet för tidningen BODY! Galet grymt!! Tackar teamets otroligt driftiga coatcher för det kommande äventyret! :D

Idag har packade jag ihop all träning innan jobbet - ett joggingpass på rullbandet à 40minuter och även styrka för axlar och mage - för att jag viste att det skulle bli övertid på jobbet två timmar. Kroppen och fram för allt benen har varit ganska trötta så bestämde därför vila nu på kvällen. Kittlar så där härligt i benen på ett sånt sätt som det kan göra under riktigt tunga benpass, fast nu kittlar det hela tiden. Samtidigt som de har lokala delar av träningsvärk. Märklig kombination. Är även galet hungrig/sugen på mat hela tiden, minimeringen av kolhydraterna börjar märkas minst sagt. Märkligt nog orkar jag köra på med träningen utan att vara tröttare än tidigare rent fysiskt, vilket i och för sig är bra.  

Imorgon är jag ledig från jobbet och tänkte klämma in extra mycket lågintensiv cardio innan (och efter?) fotograferingen och även hinna med ett ben pass. Ska även förbi Adelie för att mäta lite fett ;) Men först ska jag ta mig en riktigt god natts sömn och sova ända till kl 07.00 (!) imorgonbitti, kroppen behöver vekligen ladda batterierna nu en sista vända.