Fitmyself

Jag har aldrig känt mig så vimmelkantig efter ett löppass. Eller efter någon typ av pass eller träning när jag tänker efter. Jag trodde jag skulle ramla omkull eller kanske kräkas lite. Nu gjorde jag inte det som tur var, jag han lägga mig raklång på hotellsängen och peta i mig en mindre mängd russin för att inte avlida på fläcken Idag har jag löpt. Löpt i ordets rätta bemärkese. Inte joggat, inte småsprungit, utan löpt. Tillsammans med en jobbarkompis som är ca två meter lång, smal, långa ben och vars största intresse är att löpa har jag tagit mig en mil i minst sagt backig teräng. Ett Lidingöloppet-light kan man säga. Lagom sa han, maxat sa jag. Även om det inte gick i någon svindlande fart i uppförsbackarna så låg tempot hela tiden snäppet över vad jag trodde jag klarade av. Var riktigt grymt just när vi sprang! Var förvånad över att jag inte var mer sliten ändå. Rent mentalt svävade jag faktiskt fram vissa bitar. Kände mig oövervinnelig stundtals. Nemos problemos! Det var inte förens vi var tillbaka i hotellobbyn som tröttheten ramlade över mig. Suddigt för ögonen, lätt illamående och jag var inte helt säker på om jag skulle kunna avstyra att svimma. För att inte verka allt för osocial så hängde jag mot väggen ett kort tag och mumlade mycket snart något om att vi ses imorgon, innan jag i en dimma ramlade bort till mitt rum och däckade på sängen. Spännande känsla minst sagt. Mycket märkligt att det kom efter själva träningen. Hm.

Nu ska jag knoppa och vila upp mig till imorgon. Blir gym innan hotell (!) frukosten. Gottigott.

Natti