Fitmyself

... mitt träningsliv är i spillror. Mellan nio och tolv timmars jobb på restaurangen om dagen gör att jag varken vill eller orkar träna. Jag har ingen lust att pipa hem fem över tio på kvällen de dagar jag slutar "tidigt" för att orka upp och springa dagen där på. Jag vill vara kvar på restaurangen, ta en öl och cilla. Jag käner inte att jag efter jobbet behöver köra slut på kroppen överhuvudtaget... jag är trött i ben, axlar och rygg så det räcker ändå. Jag vill inte ängna mina tre lediga timmar om dagen till att träna och duscha i en kall duschkabin och sedan ägna 30 minuter åt att torka håret med en näst in till värdelös hårtork. När jag är ledig vill jag socialisera eller dökolla på film hemma i min ensamhet eller hoss någon annan som är lika utarbetad som jag själv. De dagar jag är stissig och inte kan varva ner, då jag går av klockan halv två på natten, vill jag härja loss med sommargäster och kompisar och inte gå hem o lägga mig o stirra i taket i hopp om att eventuellt orka upp innan klockan elva på morgonen och gå morgonpromenad. Jag känner inte att det skull e göra mig lyckligare på något sätt.

Det kommer snart en tid då livet återgår till rutiner och rutor för träning, äta och sov a. Det kommer en tid då det kryper i kroppen och jag inte får ro förens jag pressat kroppen med ergonomiskt anpassade vikter och gymmaskiner. Tider kommer då jag mår dåligt både fysiskt och pysikst om jag inte äter varierad och näringsrik kost, med mjöliga bönor, knottrig kinoa och andra nyttigheter. Men nu släpar jag dickabackar från förådet till kylen i baren flera gånger om dagen, lyfter femtonliters ölfat med vassa handtag och springer mellan bord minst nio timmar varje dag till fötterna värker. Jag äter äppelkaka, daim och dricker alldeles för mycket fanta och varm choklad med vispgrädde. Jag är trött nästan och har fått utslag på halsen. Jag vill ha ordning och balans. Men ändå klarar jag sköta mitt jobb galant och dagarna är fartfyllda med ett liv och rörelse som gör mig lycklig och bekymmersfri. Jag skulle säkert vara piggare och gladare om jag lät bli chokladen, ölen och aiolin som jag doppar pommesen i. Det suger i mig efter harmoni och träning, jag vill vara ballanserad samti digt som jag njuter av det kaos jag lever i. Denna totala frånvaro av diciplin och måsten leker med mig och killar mina sinnen på en helt annan våglängd en den inrutade balans jag annars söker. Men detta kaos är flyktigt. Det finns en tid då denna tid är förbi, då mina prioriteringar återgår till det jag tror och kallar för "det jag vill". Jag ser fram emot en höst då jag kan bosta min kropp med sömn och härlig, fräch mat i lagom doser. Förberedelser som möjliggör ett maximalt utnyttjande av både min kropp och tanke.

Denna tid är dock inte nu. Nu lever jag i min underbara obalans där inga speglar, vågar eller bedömningar av mig själv finns. Där jag är bra på det jag gör och där inga krav är för höga, jag tuffar på och kan vara nöjd. Jag vet, och känner redan, hur mitt prestationsbehov knackar på min axel och undrar när jag ska göra något vettigt. Något som för mig framåt, gör mig bättre eller mer på något odefinerbart sätt. Det knackar, o ch jag svarar, jag springer lite och promenerar lite för att bli lite mera skärpt. Men i ett kaotiskt tillstånd av obefintlig sömn, slitig jobb utan tid för att vila upp och bygga upp kroppen känns alla försök till nytta som en droppe i havet. Jag väntar under ytan på nya tider, samtidigt har jag inte bråttom.

Jag älskar detta livet och jag älskar den fram tid som jag vet kommer likna mitt förflutna som jag har levt i tidigare. Både nu och sedan kan jag vara här och nu. Idag, eller snarare i natt är, är Koster, ett lunkande levande liv. Imorgon är Västerås, eller Stockholm, nytta och även det att levande liv.

Här eller nu, nu är det sängen och sova som gäller. John Blund har strött sand i mina ögon länge nog denna måndagskväll. Natti...!

Marliyn Mansons "Beautiful People" i mina öron. Jag är riktigt träningspepp för första gången på flera veckor. Värmer upp med benböj, med ett ben i taget, och vadpress på trappan till sommarstugan. Sen bör det av, först ut mot Basteviken med en ny MArlyn Manson låt i öronen. Lagom till jag svänger in i skogen, inhägnad så kor kan gå fri tt där inne, på väg mot Norrvikarna börjar Amy McDonald ta ton i min MP3-spelare. Jag springer över stock och sten tills jag springer i en långdragen u-sväng och kommer upp bakom Miltons. Där tar jag vänster och springer åter igen bortåt nu mot Vettnet och uppför den sega Vettnebacken. Jag har hunnit välja bort några låtar på spelaren och nu strömmar toner av Hammerfal in i mina öron. Sista biten går förbi affären och strax efter det är jag återigen jämsides med Basteviken. Hem, hem. Mina ben vill springa långsammare men jag bestämmer att det inte är ett alternativ. Hålla tempot eller öka. Nu är jag nyfiken på vad tidtagaren på mobilen kommer att ge varvet för tid. Så jag ökar lite och spurtar ordentligt sista uppförsbacken mot huset. Sliter tag i mobilen, som ligger på veranda räcket, och riktar ögonen mot displayen.   

36 minuter och 40 sekunder! En inte helt dålig tid med tanke på att jag levt på öl, kakor och minimalt med sömn de senaste två veckorna x) Var givetvis inte som att dansa fram på moln men inte i närheten av så jobbigt som sist jag sprang, för mer än två veckor sedan(!). Min lediga dag har tydligen gett mig energi att ta av. Imorgon blir det mera jobb, sen får vi se när nästa springrunda kan tänkas bli av...! x)

Long live vacation...!

Fick av en tillfällighet för mig att titta upp den Kenneln jag jobbade på efter gymnasiet. Kom tidigare idag på mig själv att jag knappt kom ihåg vad staden jag bodde närmast hette, gården låg på landet i North Devon, men vad staden hette hade jag helt glömt. Skulle berätta för en kollega som även hon vart i England en del, men kunde inte alls minnas. Var tvungen att googla nu när jag kom hem. Barnstaple. Så hette staden som jag ganska många gånger var inne i, strosade runt i och kände mig nästan som hemma i. Så underligt att något som då var så nära nu är så långt bort. Vistelsen på kenneln blev oväntat kort, men det spelade ändå, och gör fortfarande, en stor del i mitt liv. I stort var det de första jag gjorde helt på egna ben. Hittade även en länk till en sida om Applebrook's Golden Retrivers, så hette kenneln. Det har jag åt minstonde inte glömt. En enkel sida, den väcker så mycket i mig även fast jag nu ytterst sällan gör sig påmind i mitt minne. Jag snickrade på en egen hemsida till Applebrook när jag var där, men den han aldrig bli klar innan jag hastigt och oväntat lämnade gården bakom mig. Så mycket som fans, som finns och fortfarande berör mig fast som sällan kommer upp i mitt huvud. Och inte bara kenneln. Allt. Som Koster, mina vänner på skolan, allt i Katrineholm. Allt som är nytt för mig varje gång, som jag älskar och lever i men som samtidigt sakta tynar i mitt minne när jag är någon annan stans. "Man borde göra en lista med allas namn" sa min syster, som precis som jag glömmer mångas namn här på Koster under vinter halvåret. När man kommer tillbaka är allt gammalt sedan tidigare sparat fast samtidigt nytt. Men så är kanske de flestas liv? Nya världar, gamla minnen. Det som är nu blir sen, och i minnet sparas mycket samtidigt som den glömskan kastar ett dunkelt täcke över det. Skrapa lite på ytan och vissa saker blommar upp igen, andra är borta för alltid. Även just detta nu kommer ses som en flyktig då tid allt för snart.

Inget nytt, inget gammalt - allt som i slutänden finns kvar är här och nu. Och just nu är jag trött som ett segel... med tanke på vad klockan är nu så säger mig något att jag inte kommer att bli mycket piggare imorgon. Dock uppskruvad som en liten durecell kanin. Det är mitt liv här och nu. Trött som en döende och tokpigg samtidigt. Contraia contrariis cusantur.

Igår sprang jag andra löppasset här på Koster, sommarens absolut jobbigaste pass. Inte blev det en bra tid heller. Nästan det jobbigaste på hela året faktiskt. Delvis hade jag själv sett till att den blev det.

Läste en internsant artikel om "Gameness" i senaste numret av Figether Magasine. Alltså om hur envis man är när man tävlar/tränar, hur mycket motgångar man tar innan man ger upp. I artikeln handlade det givetvis om hur mycket stryk man kan ta innan man ger sig. Vissa personer har hög grad självbevarelse drift och ger sig redan då de misstänker att de kommer att hamna i ett obehagligt armlås, dessa har alltså låg gameness. Andra ger inte upp även fast näsan är bruten, motståndaren så överlägsen att de knappas kan räknas till samma liga osv. Hög gameness. Hur som helst, det intressanta var inte gamenessen i sig, utan tipsen på hur man kunde träna upp sin egen gameness. Jag fullkomligt älskar idéen med att man inte tar saker för givna inom kampsport. Att säga att man är begåvad med en viss mängd muskler, kondition eller uppsättning gener som gör det möjligt/begränsar en att nå vissa nivåer ses inte som en sanning. Din träning är vad som avgör. Så självklart gäller även detta gameness. Att inte ge upp handlar inte om järnvilja, enligt artiklen, utan om hur kroppen svarar på smärta och främst hur det undermedvetna svarar på denna smärta. Lyckligtvis är detta något man kan träna upp! Genom att utsätta sig för obehagliga situationer, tuff konditions träning, sparring, lite för tunga vikter på gymmet eller vad det nu kan vara så lär och vänjer man kroppen vid att obehagskänslorna i sig inte är "farliga". I pressade situationer står man alltså bättre pall om man är van vid att ta mer stryk/mjölksyra/smärta. Låter lite galet och det är det kanske. Men att träna på att inte ge sig kan ju vara användbart i många situationer. Funderade mycket på detta när jag tränade karate förut och även agility i viss mån, fast då mest med fokus på mjöksyretålighet. Vettigt resonemang hur som helst, roligt att bli påmind och får nya perspektiv på gamla undan gömda tankar.

Som sagt var det länge sedan jag funderade i gameness-banorna. Nästan så jag faktiskt medvetet börjat skylla på olika saker för att slippa jobba när det blir jobbigt. I alla fall, igår när jag sprang gjorde jag det med flit lite jobbigare genom att springa på förmiddagen. Oftast känner jag mig betydligt tröttare i kroppen på dagen. Dessutom var det soligt och varmt, vilket såklart gjorde det jobbigare. Blev dessutom en extra utmaning att fortsätta springa när jag såg att det var fult av kor i närheten av min springstig. Gillar inte kor. Ser visserligen snälla ut, men de är totalt opålitliga!! Passet var kanske inte bara på grund av detta det jobbigaste passet, men oavsett anledning så fortsatte jag springa hela rundan och tog inte de möjligheter till genvägar jag förmodligen annars skulle ha tagit. Var trött, hade håll, behövde gå på toa, hade brotom hem för att hinna möta lite folk på avtalad tid osv. Anledningarna var många att ge upp, och jag hade nog gjort det om det inte var för att jag var ute och tränade något mer än löpning av kondition, träningen av gameness var nog så viktig.