Fitmyself

... och någon annan citerar på sin facebooksida, jag tycker det är så strålande bra så att jag gör samma sak. Jerry Williams (artisten så klart, inte någon himla okänd Jimmy som jag först skrev... tröttna på dyslexi) skrev ett citat där han slog huvudet på spiken:

 

" En del poalre som aldrig har gymmat men e lite sugna på att börja brukar säga att dom vill ha lite mindre mage å lite mer muskler, men inte se ut som nån jävla Schwarzenegger! De e väll lite som att säga att jag skulle vilja ha lite bättra kondis, men man vill ju inte bli nån jävla Usain Bolt!"

 

Som om det skulle vara en överhängande risk/chans...?

Vilja. Och inte vilja. Det är märkligt att det finns saker som man vill samtidigt som man inte vill dem. Vissa saker måste man, fast man inte vill dem. Andra saker måste man inte och vill man inte, fast man vill ändå - på något konstigt sätt och så gör man det i alla fall. Eller så gör man det inte. Trotts allt. Vi är komplicerade vi människor. Vissa av oss. Ibland är allt komplext. Ibland är vilja spikrak. Jag har fortfarande inte riktigt förstått vad som ibland får mig att göra ibland och ibland att inte göra. Vissa aningar har jag. En sida av min vilja känner jag väl. En sida kan jag kontrollera. En tredje sida kan jag övertala. En annan sida är vild och finns bara i mitt djup. Vi kan vilja på så många olika plan, långsiktigt, kortsiktigt, ibland, alltid. Ibland måste man bestämma sig. Ibland går det ändå. Ibland inte. Jag tror inte på slump. Jag tror på vilja. Jag vet att det fungerar. Ibland. Oftast. Alltid. Kanske. Eller? 

 

 

Träningskläderna var nerpackde.
Planen var SATS Kista direkt efter jobbet.

När jobbet slutade regnade det ute. Mycket.
Jag ville inte cykla till Kista i regn. Jag ville cykla hem och byta om först.
Hem först och sen åka pendeltåg till SATS Kista i torra kläder.

När jag kom hem blev det tal om att åka till Barkarby så fort jag tränat.
Åka till Barkarby och äta på Pizza Hutt.
Bra idé efter träningen.

Sen kom vi på att vi inte skulle hinna båda.
Jag tänkte snabbträna på kvertesgymmet. Men så kom jag inte iväg.

Vips var vi i Barkarby. Och åt pizza.
Ibland gör man fel val. Ibland gör man helt rätt val.
Idag var pizza med pojkvän rätta valet.

♥

Älska att vara vuxen.
Älska att kunna göra som man vill.

Jag cyklar till jobbet i stor sett varje dag. En halvtimme dit, en halvtimme hem, en timme rörelse om dagen. Ibland om det är en speciell anledning så kan jag ta bilen eller promenera i stället. Men som regel cyklar jag. Jag cyklade till jobbet många veckor förra året och i år har jag cyklat ett par månader redan. Det är smidig, trevlig, tidseffektiv och gratis träning till mig - varje dag. Bonusträning utöver mina vanliga styrke- och konditionspass. Den är kanske inte av högsta kvalité då jag inte snörar på mig vare sig cykelskor eller tajt helkroppsdress för att minimera vindmotståndet. Jag ser det mer som en typ av promenad, fast på cykel. Lagomt med arbete för min kropp, lite svettig bli jag med inte så farligt att jag måste duscha när jag kommer till jobbet. Jag gör det lite halvdant skulle man kunna säga. Och det finns det folk som gör.

På mitt jobb har vi en större klick människor som tycker att vi tränar hyfsat seriöst. En av dessa undrade idag om jag "inte blev väldigt svettig av att cykla varje dag?" "Nä, det blir jag ju inte därför att jag tar det ganska lugnt", svarade jag. "Hm. Ja men om jag ska cykla till jobbet måste jag minsann göra det ordentligt" fortsatte min kollega och fortsatte berätta att han skulle cykla nästa måndag. Dessutom hade han cyklat till jobbet förra året - tre gånger. "Ja men så bra" sa jag utan att dra igång någon större diskussion. Men som så ofta fortsatte diskussionen inne i mitt huvud.

"Ska jag göra något ska jag minsann göra det ordentligt" få man höra både här och där i många olika sammanhang. Men resulterar inte det allt för ofta i att ingenting blir gjort? Eller vädligt lite i alla fall? Som i min kollegas fall man gör tre ordentliga cykelpass i stället för 100 halvdana. Att man försvarar sig med att inget gör beror på att man inte har tid/möjlighet att göra det till tvåhundaelva procent. Folk får helt enkelt inte fingrarna ur för att allt måste bli så himla rätt och bra hela tiden. Självklart tycker jag man ska satsa helhjärtat på vissa saker som man verkligen brinner för och i de tidpunkter som man har/skaffar motivationen för det. Men att låta bli att göra saker för att man inte tycker att man klarar att göra det upp till en viss nivå? Vissa saker kan man ju självklart bara strunta i, allt kan man ju inte göra. Men en sån sak som motion, vist är det väll tokmycket bättre att ta en promenad mycket bättre än ingen promenad? Att jogga en mil på 70 minuter så mycket bättre än att inte jogga en mil överhuvudtaget! Hur kan man dessutom förvänta sig att bli bättre på saker om man inte törs börja i någon ände? Man kan inte göra allt på top jämt. Man kan inte se det som ett misslyckande att göra något halvdant då och då. På många sätt är att försöka och inte helt nå målet mycket mindre att förlora, än att ge upp innan men ens har försökt. Nu kanske jag läste in väldigt mycket i en enda kommentar om cykling till jobbet.

Missförstå mig rätt, självklart ska man gå in för saker man gör. Det är jag en av de första att propagera för. Men. Jag vill bara att folk slutar använda "om jag ska göra något ska jag göra det ordentligt" som en ursäkt att inte göra något alls. Ffs - just do it!

Vi har som bekant en del debatterade runt lunchbordet på lunchrasten på jobbet. Igår, fredag, inleddes samtalet väldigt neutralt med vad alla skulle hitta på i helgen. Jag berättade att två barndomsvänner, Jenny och Pinar, skulle komma över och vi skulle träna. "Men ska ni inte göra något roligt också?" klämmer en av ekonomitanterna ur sig.

Eh, jo, vi skulle ju träna på gymmet fortsatte jag och förklarade att det var extra roligt för att båda mina vänner är lite ovana med fria vikter och gymmande i allmänhet, så det skulle bli en ny träningsform för dem och jag tycker alltid det är roligt att träna med kompisar. "Ja men ska ni inte passa på att roa er också när de är i Stockholm?" fortsatte ekonomitanten. Hm. Först då trillade polletten i mitt huvud ner. Hon förstod alltså inte att det var träningen som faktiskt var det roliga. Jag förstår att alla inte tycker det är kul att springa på gym och lyfta skrot, det var rätt uppenbart att ekonomitanten inte tyckte det, men man måste väll inse att andra tycker det är kul? Vissa tycker ju till exempel att fotboll är roligt att bara stå och titta på, det tycker jag är märkligt - men jag förstår att andra kan tycka det är roligt. Roligt kan vara så många saker, en eller annan positiv känsla på ett eller annat sätt. Att få kombinera en känsla av att känna sig stark och få ge utlopp för fysisk energi tillsammans med goa vänner, vad kan vara mycket bättre? Men ekonomitanten insisterade på att vi var tvungna att göra något roligt också och frågade vidare "men ska ni inte gå ut på kvällen då och bara ta ett glas vin i alla fall?". Ja, jo, det skulle vi ju i och för sig också göra. "Ja, men då så" sa ekonomitanten och såg nöjd ut, konversationen var avslutad för hennes del. Jag var dock inte färdig och förklarade att vi skulle fortsätta umgås ute på någon trevlig krog, men det var ju inte själva huvudaktiviteten, även om ett glas vin i goda vänners lag givetvis är trevligt och roligt på sitt sätt det med. Tränandet och gymmandet var vad vi såg fram emot och planerade runt. Men ekonomitanten hade redan fått sitt svar och nickade bara frånvarande medan hennes blick gled iväg och hon hoppade in i ett annat samtal. 

Kvar var jag ensam i samtalet och fortsatte mina funderingar för mig själv. Vad är roligt egentligen? Bestämmer man själv vad som är roligt eller bara blir vissa saker kul? Kanske är det en blandning. Vissa saker får man kickar eller andra positiva känslor av direkt. I andra saker måste man leta för att hitta saker man gillar. Jag gillade inte gymmet första åren jag var där. Det var pest och pina och bara ett nödvändigt ont för att träna upp mina knän för att kunna köra karate som då var min stora passion. Jag såg inte mina framsteg utan tänkte bara på hur jobbigt och trögt allt gick, jag avskyr långsamt. Jag trodde på fullaste allvar att folk ljög eller möjligen lurade sig själva som sa att de tyckte det var roligt att gå till gymmet. Jag var precis som ekonomitanten. Idag kan jag knappt förstå hur jag inte kunde tycka gymmet var kul. Det ÄR ju jätteskoj att vara fysisk, få testa hur mycket man klarar, känna sig stark och oövervinnerlig! Få slåss och kriga med vikter och ibland vinna ibland förlora är triggande och man vill bara ha mer! Men kanske är det något jag jobbat undermedvetet för att hitta - just de känslor som jag tycker om och tycker är roliga. Vissa andra gymmar för att det är meditativt avkopplande, det är också roligt att känna fullt mentalt fokus. Och ytterligare andra är sociala, att vara en i gänget av rippade och starka på ett gym och gå runt att vara tjenis med alla kan också vara roligt för en del människor. Det som är roligt kan vara så olika! Det gäller bara att hitta det roliga delarna och fokusera på dem - det är då det blir roligt på riktigt och det är då man kan hitta motorn till sitt inre driv. 

I helgen har kusin Malin varit på besök. Har varit superkul att ha henne här och extra roligt att vi han med att träna tillsammans. Dessutom han vi med att prata mycket träningsmotivation och motivation i allmänhet. Knepen med att hålla igång något man tagit för sig, t.ex. träning och hålla igång den motivationen även efter de där första passionerade veckorna när man går på något slags rus för att man tagit sig för något nytt. Vi filosoferade över vad det är som gör att det är så lätt att falla ifrån helt och hållet bara för att man missar några träningspass, drar på sig en förkylning eller vrickar en fot. Varför all motivation tycks rinna av plötsligt, ibland med anledning eller ibland även utan anledning. Det finns säkert en mängd vetenskapliga förklaringar, Malin som läst en del psykologi i sin beteendevetare utbildning hade en del förslag. Efter mycket vändande och vridande tror jag ändå att vi tillslut lyckades sätta fingret på åtminstone en sak som vi båda trodde hade en avgörande betydelse, att kunna identifieras sig med vad man gör. Att börja se sig själv som en som tränar.

Ofta kanske man tänker sig själv som någon som inte tränar men som ska börja. Eller någon som försöker träna, men inte kan. Att identifiera sig med något nytt är inte så enkelt. Dessutom kan det säkert sätta igång en hel del rädslor om man rivstartar med t.ex. träningen och toktränar i ett par veckor då man går helt ifrån den person man tidigare identifierade sig med. Är detta verkligen jag? Och så blir man mer eller mindre medvetet rätt för det nya man håller på och skaffar sig och kryper tillbaka in i trygghetsrutan och slutar träna. En annan sak som vi kom fram till är det med vikten av att hitta förebilder som man faktiskt kan identifiera sig med. Eller ännu bättre kunna skräddarsy sin nya identitet utan att vara orolig för att inte passa in i mallen. T.ex. måste man inte ta promenader före frukost för att man ska blir hälsosam. Man måste inse att bara för att den hurtiga kompisen bara äter frön till frukost och springer en mil om dag och aldrig vill vara gå ut och ta en öl så måste man inte vara lika dan bara för att man börjar träna. Man kan lägga det som man vill! Eller så får man hitta någon som har det ungefär så som man själv kan tänka sig att leva. Oavsett måste man hitta ett sätt att på en djupare grund identifiera sig i det nya man vill göra.

Jag känner själv igen mig i resonemanget och vill kanske inte alltid peta, väga och räkna på min mat även om jag i stort vill leva med min träning. Att tävla fitness behöver inte heller göras på det sätt som man först tror är den rätta och enda vägen. Ju djupare man lär sig om sporten ju fler vägar ser man som möjliga att gå, vilket gör det enklare att hitta förebilder att efterlikna, både fiktiva men även verkliga personer. Att identifiera sig med någon är givetvis enklare ju mer lik man känner sig sin förebild. Om någon som liknar mig kan, så borde jag också kunna! Ju mer jag hittar personer inom fitness en som jag känner att jag liknar, ju lättare blir det och ju tydligare blir mitt mål. Lösningen om man vill göra något borde ju alltså vara att leta efter likheter med de personer eller personlighetstyper som är som man vill bli. Om jag tror att jag kan kommer jag att försöka! Om jag identifierar mig med att kunna så kommer jag klara det jag tänker göra. Med det sagt så tycker jag att det är ännu tydligare hur vi behöver den positiva förstärkningen mot den tänka målbilden för att lyckas hålla i motivationen. Ja, hm, jag hoppas min tanke är hyfsat klar trots min svamlande text så här på söndagkvällen. För att fatta mig kort:

Tro inte att du klarar det - vet att du klarar det!

En träningsgalen facebooksida ställde frågan om vad folk har för träningmotton. Svaren folk kom med resulterade i störtskön läsning när man behöver tagga till. Jag samlade på mig några favoriter, stal dem och lämnar dem här på bloggen för beskådan. Grymt pepp för att ta sig de där extra metrarna!

Train or remain the same.

Champions train - Loosers complain

Do it hard or do it twice.

Pain is temporary. Quitting lasts forever.

You never become a failure, until you fail to try.

I'm not telling you it's going to be easy, I'm telling you it's going to be worth it.

Excellence is not a skill, it is an attitude.

Ikväll blir det en mix av magträning och malande på crosstrainern. Jag ska inte "crossa" min mage om det var någons som trodde det. Försöker att undvika sådant språk och tänkande då jag vill se mig själv och min kropp som två (en?) enheter som drar åt samma håll.

Jag vill inte "mosa", "krossa" eller "döda" min kropp. Visserligen kan den behöva övertalas att pucha hantlar och vikter hårdare och högre, att inte vara så gnällig över små mängder mat och det händer att jag fullkomligt struntar i kroppens vädjan om att lägga sig platt på magen och vila i stället för att göra en armhävning till. Vist, kroppen måste övertalas. Men det behöver å andra sidan mitt sinne också då och då. Ibland måste jag bara låta benen gå mot gymmet, ta på mig skorna och lyfta vikterna även när mitt mentala jag längtar upp i det blå. Vi hjälps åt, jag och jag, kropp och sinne, ben och huvud. Men jag mosar inte, jag vill inte krossa mina axlar eller vader. Jag vill stärka långsiktigt och jobba tillsammans. I mitt huvud så är grundfilosofin att både muskler och huvud faktiskt vill vara till lags, hela jag vill mot samma mål i det långa loppet. Bara det att vissa delar av mig måste lyftas fram och peppas vissa dagar och andra dagar måste andra delar puchas.

Om det är något som ska dö så är det det de mentalsvackorna och smärtan i mina knän som kommer när jag går för långt - där har jag goda chanser att förgöra åtminstone en av dem. Genom att använda mitt språk på ett sätt som får mig att tänka mer samarbete och gemensam kämpaglöd så tar jag mig långsamt mot total motivation.

Har sån galen träningsvärk från igår. Visserligen lite i bröst och triceps, men från poseringsträningen har jag fått total smärta i hela kroppen! Utan att överdriva verkar den ta mer än själva styrketräningen. Så kanske lika bra att lägga ner styrketräningen fram till tävlingen och bara köra på helkroppspass bestående av poseringsträning. Verkar ju onekligen ge minst lika mycket träningsvärk att stå och le framför en spegel som att lyfta skrot. Posering är lätt. Bara att stå där o se söt ut. Typ.

Nu har jag fuskat. Igen. Både med flit och med oflit. Att man blir kopiöst intelligent av att deffa är väl känt, att stoppa in fjärrkontrollen i kylen, försöka koka potatis utan att sätta på plattan eller lägga kläderna i sopporna i stället för tvättkrogen som den här tjejen nyligen gjorde, är inte helt ovanliga händelser i deffande dagar. Jag är visserligen aningen virrig i vanliga fall - men nu är det extremt. Har bland annat, vid ett flertal tillfällen, i helt vanlig promenadtakt försökt gå igenom tunnelbanespärrarna utan att använda mitt SL-kort, funkar dåligt då det blir tvärstopp när man kommer till spärren. Jag har även gjort det omvända, dvs. stannat och svurit över att det inte finns någon avläsare att lägga SL-kortet mot, för att sedan bli upplyst (ja, för inte hann jag komma på det själv inte) om att det inte behövs någon avläsare just därför att man är på väg ut från tunnelbanan. Attans då. Man vare sig är eller känner sig allt för smart helt enkelt.

Men att en virrig hjärna kan leda till direkt fusk är ändå att ta det hela ett steg längre. Normalt set har jag mina kcal-höjningar på onsdagar, men som den uppmärksamme (och antagligen inte deffande) läsaren vet så lade jag in veckans höjning i tisdags, med lite choklad-boll-smets-imitation. Utan att reflektera över det. Alls. Förens idag. Biktade mig imorse för en nära vänn att jag syndat med vitt bröd och ris igår kväll fast det bara var... hm... onsdag? Jag hade alltså inte allt gjort fel? Inte igår i alla fall. Utan i tisdags. Eller? Det ena var alltså fel fast i tron att det var rätt och det andra var rätt fast med uppsåtet att det var fel. Hm. Vad var fusk och vad var inte fusk? Mycket oklart och svårdefinierat för en deffande hjärna. Detta tåls helt klart att tänkas på.

Japp, så ser det som bekant ut mitt kära träningsupplägg. Morgonpromenix 40 minuter, lunchträning 30 minuter, kvällscardio på 60 minuter. Wunderfull! Jag har inget imot upplägget, därimot har jag problem med att man förväntas sköta arbete, tvätt, matlagning, handla och diverse annat man inte kommer ifrån.  Skynda, skynda och korta ner tiden för att hinna träna, jobba, mysa och sova. Allt på en gång, gärna multitaska, men vad du gör bli iiiinte stressad för då låser sig allt och det blir till att jobba ännu mer på form och viktnedgång. Japp. Tio veckor semester  fram tills tävlingen vore inte fel! Eller kanske ett par extra timmar på dygnet... Funderar även på om jag nog kanske måste lägga på morgonpromenixen så det blir 60 minuter där med. Hm, blir det till att krypa till kojs samma tid som småbarnen. Men om jag måste så måste jag.

Jag känner mig sen en tid tillbaka smått besatt av tanken på att vi nu bor ett stenkast från riktig, snårig och lummig skog! I min fantasi sitter jag och planerar morgonpromenader, kvällspromenader, helgpromenader, vilka jag kan bjuda hem för att gå en promenad tillsammans med, hur ofta Niklas kan tänkas följa med, hur många olika vägar som man kan gå etc. Känns inte helt normalt när jag i skrivande stund tänker på det... men det känns långt ifrån obekant. Jag har lätt för att bli besatt av saker. Jag har en kort startsträcka och det går ganska fort i de flesta fall, sen är jag totalt insnöad en tid framåt. Ibland längre ibland kortare perioder. Vissa saker kan jag vara besatt av i åratal men andra bara några veckor. Just promenadbesattheten är en gren sprungen ur fitnesshobbyn och jag tror även att den är delvis framtvingad av att jag inte kunnat promenera på ett tag plus att jag veta att just dietperioden kommer präglas av en stor dos promenad. Fjorton promenader i veckan när det blir som "värst", tror jag mig minnas att Adelie har sagt.

Fördelarna men besattheten är att jag med glädje omprioriterar och donar med mig själv och min omgivning för att allt ska passa med min besatthet, just nu är det som ni kanske förstått träningen och fitnessen som står i fokus.  Jag trivs med det då jag tycker att det ger mig både en mening och ett mål med min vardag. Även om jag tror mig vara en person som inte kräver särskilt mycket rutin och trygghetsmönster, så har jag på senare tid börjat inse att en liten gnutta trygghet ändå följer med i paketet. Jag känner igen mig själv i situationen där jag jobbar mot ett mål, jag känner mig trygg i att målet ger mig mening och anledning att fortsätta med det jag gör. Även om tryggheten gör sitt är det ändå utmaningen jag jagar. Jag vill, vill, vill att det ska gå. Jag vill att det ska vara svårt. Och jag vill att vägen ska vara krokig. Jag vill lyckas jag är stark och inte för att jag åker räkmacka genom mitt åtagande. Vägen är helt klart målet, men paradoxalt nog inte något värt om målet inte finns.

Att vara besatt passar dessutom min ickebefintliga simultanförmåga. Självklart kan jag när jag blir nödd och tvungen (som i princip ständigt på jobbet och i vardagen) ha flera bollar i luften och jonglera mellan uppgifter. Men om jag får som jag vill drar jag gärna på mig tunnelseendet och riktigt gräver ner mig på mitt eget lilla vis i en specifik uppgift. Väl där nere i min grävda grop kan jag testa, prova och laborera till bristningsgränsen och på så vis ha flera tankar igång men det är också tunnelseendet som gör det möjligt. Jag gillar att vara besatt och är det så ofta jag kan och får tillfälle...!

:P

Känner hur det kommer smygande på mig. Först nästan obemärkt men sen allt tydligare. Något som killar i min halls!! Så kan vi inte ha det. Far och fly fula basselusker och virususlingar!! Här har vi inte tid att ligga till sängs eller vara hemma från gymmet. Se så, gå till någon annans hals och bråka. Nu går jag och lägger mig i tid för att försöka sova ut de elaka som spirar i min hals. Schas!

Jag är så lat och bekväm. Jag tycker det är jobbigt att cykla till, och fram för allt ifrån, jobbet. Inte för att det är jobbigt att trampa i 40 minuter. Utan för att jag måste dona med cykelhjälmar, sadeldyna, cykellås, nycklar, ryggsäckar, tomma matlådor som dansar iväg längs marken när jag försöker lirka ur vindjackan som ligger längst ner i väskan. Jag blir så trött. Jag har absolut inget tålamod med sådant. Jag blir också trött på alla ouppfostrade människor som rör sig i flock på sin cyklar och moppar, i sina bilar eller, de västa av alla, de som går och tar upp plats på trottoaren. Jag blir så upprörd, jag orkar verkligen inte med sånt. Jag blir arg. Jag orkar inte vara arg, jag vill vara lugn och harmonisk.

Jag vill vara lat och bara cruiza fram längs vägen och slippa tänka på alla galningar som susar hit och dit, går fram och tillbaka och tvärstannar mitt framför näsan på mig. Jag vill vara lat och slippa bry mig, bara susa fram i min egen bubbla. Men det kan jag inte göra! Då blir jag en av dem, en av de tanklösa, vingliga, dumma människorna på min väg. De som går tror att de kan röra sig hur de vill "jag som går så sakta, inget kan hända" tycks dom tänka där dom går och strosar med blicken på fötterna och tankarna bland molnen. Men att tänka att i stort sett ALLA medtraffikanter rör sig fortare än dem och behöver lite mer än en millisekund på sig att väja undan för dem när de plötsligt svänger åt ett oväntat håll verkar de inte ta i beaktning. Mopparna är för snabba och tar för mycket plats. De borde förpassas ut på vägen, även de ställen där det är motorväg. Det skulle inte skada att bli av med en och annan som råkar välta och blir överkörd. Jag blir nervös när dom svischar om jag bara har en decimeter kvar innan styret tar i vägräcket. Jag orkar inte få panik. Jag vill vara lat och problemfri. Jag vill åka i min egen takt. Jag vill slippa ta hänsyn. Ge mig en pansarvagn med trampor! Ge mig en boll av järn att trampa fram längs vägen. Kanske en sån där boll som hamstrar springer i. Fast en större så klart. En stor boll av hårt plexiglas så att jag kan rulla helt skyddat till och från mitt jobb och bara vara lat.

Underbart lat, lat och tanklös.

Man ska inte jämföra sig med andra.... meeeeeen, ibland känns det galet bra att gör det!! Igår var jag bäst på gymmet, alla kategorier!! Låt mig berätta för att få boosta mitt ego ytterligare. ;) På gymmet igår utspelade sig nämligen följande två scenarion:

Senario 1. Trekantsformad kille i 30 års åldern, med väl definierade muskler, kommer in på gymmet och ska köra ryggresningar. Så ska även jag. Killen börjar. Jag börjar. Precis samtidigt gör vi vår första resning. Nästan exakt samma intensitet. Jag håller dock 10kg vikt. Han håller inte i något. Killen kroknar före mig! Jag vinner i både antal reps och vikt!! Woooohooo!! Jag fortsätter kör superset mage/ländrygg, och det visar sig att han kör superset latsdrag/ländrygg. Så vi möts igen. Jag vinner igen! och igen! När jag slagit honom i bäst av tre ger han upp och går vidare till nästa övning. Jag fortsätter. Bäst även i set! \o/ 

Senario 2. Jag kör på med mitt supersett. Parallellt med ryggresningarna maxar jag magen på 8-10 cunches med rep. Vikten är tuuung. Fyra block i multin från maxvikt. Det står 45 på men vet inte om det är vikt i kg eller vad det är. Kör fyra sådana set. I andra änden av multin laddar en kille av belgianbluestorlek för samma övning.  Jag sänker min vikt till 25 och börjar köra sneda set som jag även varvar med rygglyften. Biffkillen kör supersetar inte, han kör vanliga set. Han kör på vikt 40, alltså ett helt block lättare än min uppvärmings vikt! Dessutom blir det bara fyra set för hans del. Wiiiiiinning! Igen!! Jag kör mina "lätta", sneda set i ytterligare fyra set. Sen kör jag några till med vikten på 45. Återigen vinnare av både antal set, vikt och reps! Wohoho...!! x)

Var ett galet ensidigt och intensivt pass, mindre än tjugofem minuter var jag där och körde bara två övningar. Hade bra kontakt i de första sju seten. På slutet kände jag dock inget längre, tillslut gick det helt enklet inte att vare sig cruncha eller lyfta alls. Var tvärstopp. Gryyyyymt. x) Var helt bortdomnad på "mitten" när jag gick hem. Kändes som jag gick runt med en korsett! Nöjd var jag i alla fall, både med min pumpkorsett och med att vara gymmets "Winner of the Day" x)

Hej då gamla fina bannern,
nu får du lämna plats för en ny!

Kall. Täppt i näsan. Ont i huvudet. Noll träningsmotivation. Vill bara krypa upp i soffhörnet och dricka the och äta upp alla våra egengjorda praliner. Vill inte göra något annat. Absolut inte träna. Inte ben i alla fall. Går pissigt med min diet. Jag har fuskat järnet senaste två veckorna. Och om drygt en vecka är det dags för en ny underbar fettmätning. Vad ska det vara bra för egentligen? En muskelmätning skulle jag kunna vara intresserad av, men mitt himla fett?!?! Tydligen var det dags för det tyckte PTn.  Jaja. I alla fall har jag skött min träning, så hoppas att även mina små muskler har ökat i massa.

Nu ska jag motvilligt släpa mig till gymmet. Fast jag egentligen inte vill. Vill ha praliner. Och ett varmt bad skulle sitta fint. Men nej då, nu har jag ju fått något himla släpp och fått för mig att jag ska tävla och se ut som en biff på ben om ett tag så nu är det inte ett alternativ att slappa. Jag vill inte träna nu, men jag vill nå mitt mål. Långsiktigt så vill jag. Och dessutom vill jag träna de allra flesta dagar i månaden. Men inte idag. Oavsätt så ska jag till gymmet. Inte  sitta hemma och förstöra alla andra dagar för mig själv genom att smygfuska när jag är lite ur balans. Ne, så funkar det inte. Man får vara hur småsur och trött som helst, träna kan man göra ändå. Så länge det inte är halsont eller hög feber ska man gott masa sig i väg i alla fall. Jahapp. Då gör jag väll det.