Fitmyself

Jag var för lite sedan och lysande på en föreläsning om retorik, närmare bestämt retorik i syfte att vinna folks motivation. Sälja in sina egna idéer helt enkelt och inte bara övertyga utan att få saker att faktiskt bli gjorda. Föreläsaren sa mycket tänkvärt och en hel del saker som för mig var nya, intressanta och delvis sådant som gick stick i stäv om sånt jag tidigare lärt mig.

Kanske blandar jag ihop begreppen motivation och retorik, men jag tycker ändå de nära varandra. Speciellt då retoriken i sammanhanget faktiskt syftar enbart till att motivera.

För att motivera sig och kunna ge järnet, komma till toppen på olika områden i livet, till ex. med sin träning, så har den prestationspsykologi jag tidigare lärt mig att det handlar om att se det positiva i allt som händer. Även då motvinden sliter dig i håret och du helst vill sätta dig vid sidan av och bara lipa åt allt du åtagit dig så måste du sätta dig ner och reflektera över vad du kan ändra och vara positiv i din inställning. Du måste alltid se framåt, se det positiva i målet som du strävar mot. Du ska utnyttja målet och din positiva målbild för att spränga gränser. Det har i alla fall jag fått lära mig både från hundträning, kampsporter och även från vetenskaplig litteratur inom både prestationspsykologi och ledarskap. Huvudmotivationen och positiva inre drivkraften och med denna kommer man längst. Men enligt föreläsaren på retorikföreläsningen var det inte hela sanningen.

Vi har alltid minst två motivationskällor. En negativ och en positiv. Piska och morot. Just det var kanske inget nytt, t.e.x. management by fear har vi väll alla hört talas om. Men denna typ av styrning ses som något gammalt och förlegat och fram för allt ineffektivt jämfört med mer positiva motivationssätt. Men enligt föreläsaren så är det generellt lättare att motivera folk med den negativa motivationen. Meningen var inte att gå så långt som till hot och driva folk till rädsla, men att bara kittla den negativa motivationen med korta kommentarer om vad som händer om man väljer att göra ingenting/göra på något annat sätt skulle tydligen göra susen för att få folk med sig. T.ex. "om vi inte satsar extra på personal hälsa hör på företaget så vi få fler sjukskrivningar och förlora viktig inkomst" är en mening som skulle fungera bättre än "genom att satsa på personal hälsa kommer vi få pigga och glada medarbetare som kan generera oss en högre inkomst här på företaget". Kan man även vrida till sin argumentation ytterligare får man ännu bättre effekt: "Utan satsning på personalhälsa kommer vi se många som blir utbrända, företaget tappar viktig kompetens och vi kommer att bli omsprungna av våra konkurrenter." Typ så skulle enligt föreläsaren vara optimalt.

Att lägga denna twist på sin retorik var i stort ett nytt grepp för mig. Något som jag delvis tycker mig kunna se men som jag samtidigt inte vill köpa helt. Tydligen så svarar de flesta människor bättre på den typen av argument. Jag gillar inte heller att använda negativa ord när det handlar om motivation. Men jag måste erkänna att när jag tänker efter så är det inte helt utan att jag kan hitta den här typen av retorik hos människor i min vardag. Jag känner till exempel egen företagare vars största motivation är att de "inte vill ha ett 8-5 jobb". Jag vet otaliga människor på både motions- och tävlingsnivå som tränar för att ´"inte bli en tjockis". Och så vidare. Den här ickemotivationen tycks jag även kunna se i fitness- och träningsvärlden. Man klagar ofta på andra, som inte tränar eller tränar för lite, och deras dåliga val för att indirekt visa att man själv inte är en sån. Genom att definiera vad man inte är vinner man sin egen identitet. Också en klassiker som funkar bra inom retoriken. Peka på utomstående, gärna grupper som inte har samma värderingar, för att stärka den egna identiteten och motivationen. Jag vet t.ex. folk som sätter upp bilder av sig själva på kylskåpet från somrar de misslyckats med sin beach-satsning det året i syfte att sköta kosten fram till nästa sommar. Och vem har inte klarat en stor tenta med enda motivation att man inte vill göra omtentan?

Men allt jag tidigare lärt mig då? Om glädje, inre driv och positiv glöd? Jag vill tro att de är vad som tar dig längst. Att man vist kan få fart på motivationen med att peka på negativa konsekvenser som smyger sig på om man gör motsatt vad som är tänkt kan jag köpa. Att det till och med kan vara nödvändig och bästa och kortaste vägen ibland. Den som ska sluta röka behöver ingen passion, det räcker så bra om han fattar att det slutar illa om han inte gör det. För att sparka sig ur soffan och ge sig ut på ett par löpturer i veckan, behövs kanske inte heller mer motivation än vad som räcker för att ta sig utanför tröskeln. Men hur bra blir det sen? Om man vill löpa fortare och längre? Bli starkare och snabbare? Jag tror att man kan pressa på bra och komma längre än många med motivation i form av negativa konsekvenser som jagar en i hälarna. Men jag vill tro att man måste hitta och vårda passionen inom sig för att komma riktigt långt. Eller...?  

Just här frös min tanke och jag lyckades nosa upp en teori som stödjer just detta. Det var en studie gjord på framgångsrika löpare och deras inställning. Vissa löpare ser ett gäng meter framför sig och "biter ihop" loppet igenom. Både deras faktiska blick och deras mentala tillstånd är här och nu i löpningen. Även om de inte sas något av att de drevs av negativ motivation kan man ändå anta att bara trycka undan smärtan i ben och lungor inte är den mest positiva källa till motivation man kan ha. Hur som helst var den här typen av inställning ett framgångsrikt koncept som visade sig ta många av dessa löpare långt upp i placeringslistan. I undersökningen fanns även en annan grupp. Där höjer löparen blicken och ser så långt fram de för mår, de har inte samma närvaro här och nu utan är snarare mentalt framme vid sitt mål. Målet och den tänkta vinsten är vad som driver den hör typen av löpare. De som tänkte på sitt positiva mål hamnade ofta högre på prispallen än sina kollegor som inte drevs av ett positivt mål. Man visade att de som blickade framåt och såg målet framför sig genom hela loppet faktiskt var överrepresenterade som vinnare i långdistanslopp, även om den andra guppen presterade ruggigt bra de också.

Så vad har vi kommit fram till? Att de lättaste och ibland bästa valet är att låta negativ motivation sparka igång de flesta projekt. Att det också funkar bra länge och kan ta dig långt på prestationsskalan. Men om du vill bli ditt max så ska du satsa på positiv inre motivation. Men om man inte vill ligga på max jämt och alltid då? Ja, då tycker jag ändå du ska använda ditt positiva inre glöd - bara för att livet bli så mycket roligare med morötter!

Lätt som en plätt med positivism!

Snart, snart, snart framme. Fan vad jag vill äta nu. Jag vill ha mat, inte mera köttbitar med broccoli. Jag vill sova på morgonen och vara ledig när jag kommer hem. Inte hetsa i mig min middag och ånga vidare till gym och rullband. Men det är precis vad jag ändå ska göra. Äta innan jag går från jobbet och sen direkt ut och gå. Det är så nära nu, varje träning gör sin lilla skillnad. Dagens vägning var inte rolig och jag blev spak. Fuck it. Jag har till och med glömt vad vad den visade för siffror. Såg bara att siffrorna var mer än förra veckan. Det är sjukt. Men jag skiter i de där siffrorna för tillfälllet, ska göra en mätning med Adelie imorgon är den jag får gå på. Kroppen beter sig så märkligt nu. Jag förstår den! Detta är verkligen inte ett sätt att leva i längden. Men nu är det så lite, så lite kvar, bara ge järnet. Spänna ögonen på målet och bara öka. Oavsätt hur det går till slut så är jag är ändå så sjukt impad av min kropp! Och min kropp är ju jag, så egentligen är det mig själv jag är imponerad av! Att den orkar! Inte bara fysiskt med prommenader, intervallpass och styrketräning utan även mentalt med nytt jobb, tänka massor och lära sig nya saker mellan 8 och 5 varje dag, dessutom hålla fokus på motivation och träning - allt på minimalt med kalorier. Det är galet att jag är så pass pigg som jag är ändå. Hoppas bara att energin räcker knappt tre veckor till. Sen ska jag äta, baka hav med småkakor och rulla mig i chips och popcorn hela dagarna. Lätt. Fast så klart ska jag träna också, ser fram imot mer energi till styrkan. Ska se till att jobba mer på mina chins och dipps till exempel, dom kan kanske vara bra att kunna köra många. Man vet aldrig. 

Nu blir det minimiddag, sen prommenad fast jag inte vill - det är märkligt det där - att ha motivation är att vilja tillräckligt mycket även när man inte vill.

Nära nu, kan gå, ska gå!

Envis

I'M BACK!
(om nu någon han märka att jag var borta)

1. En icke befintlig viktnedgång skulle vara dåligt för motivation och fokus, dessutom skulle det generera större mängder deffstress vilket inte gynnar något.
2. En faktsik viktnedgång skulle uppmuntra ytterligare fusk! Funkade det med vikten trots fusk och träningsbortfall skulle kommande vecka bli katastrofal.

Body Fitness en utmanande tävlingsform på väldigt många sätt, det kräver att man tränar hårt och regelbundet. Man sliter med tyngre och tyngre vikter, man måste ha kunskap om hur man ska göra och man måste ha diciplin nog att göra som man ska. När många tycker sig ha problem med att hinna gå till gymmet en eller ett par dagar i veckan, när träningen för andra rinner ut i sanden efter sju veckors "regelbunden" träning så måste vi som vill upp på scenen hålla vår regelbudna träning minst 3-5 dagar i veckan under minst ett år. Man får pussla om sin vardag och se till att det fungerar. Det kräver som vilken annan sport som helst stort engagemang och hårt arbete, både fysiskt och psykiskt. Man måste göra sin träning till en livsstil. Dessutom har man (i alla fall jag) så gott som kronisk träningsvärk, visselrigen på olika ställen olika dagar i veckan, men värken är konstant. Samtidigt är det vanisnigt roligt, man känner att man lever och man har möjligheten att hela tiden för bättra sig själv och då och då känna sig stark och leva i endorfinkickar.

Sen har vi den andra, mer... hm... glamörösa, aningen galna, sidan. Man tävlar genom att ta på sig och bli bedömd i en bikini så liten att man skulle bli generad om man gick till stranden i den. Man ska strutta runt i skyhöga klackar le så att mungiporna nästan fastnar uppe vid öronen. Det är underligt att en så fyskisk sport har en så dockaktig tävlingsdag, man ge sken av stor elagans och mycket kvnilighet. Att de flesta är helt slut i kroppen och under hela uppvisningen spänner varenda muskel i kroppen tills de blir helt skakis är inget som ska synas. Le, le och var glad, glad och vacker som en dag. Löshår och lösnaglar är mer regel än undantag och mycket smink nära obligatoriskt. Vist det är i första hand en bedöming av muskelmassa och haroni. Tro dock inte att en tjej med kort ofixat hår, med osminkat ansikte och i brunrandig, matt bikini får samma poäng som om hon gått in i paljettglittrig, rosa bikini, haft lösögonfransar, långt svallande löshår och ett gnistrande vitt leende. Muskler och balans i kropens proportioner ska vara visade från sin absolut bästa och uppkläddaste sida. I år verkar ska det dessutom vara med en modellvandring, T-walk, i finalerna. (se skkf.org) Detta ääär faktiskt helt galet. Men jag ställer ändå gladeligen upp på dessa upptåg under tävlingsdagen, just för att få möta utmaningen och ge allt. Jag vill ha tävlingskicken och adrenalinruset, även om det innebär att stå på en sceen och leka babiedocka. 

Tävling, avsätt i vad, kräver stort fokus och att man ger det yttersta för att långsamt bli ytterligare lite bättre. Att fitness kräver fysiskt arbete är vansinnigt roligt, att man ska ha glitter och bling bling på tävlingdagen är också humor, på sitt sätt. I skrivande stund sitter jag med knapt en decimeter höga klackskor på mig, jag struttar runt här hemma i dem just för att träna på en av alla detaljer som kommer ta mig ytterligare steg närmare en perfekt tävling och en perfekt prestation.

Oavsätt vad man kan tro av mitt inlägg så köper jag faktiskt gärna den glittriga förpackningen, delvis därför att gärna vill vara med på vägen dit som är en hård, tuff och svettig utmaning! Dessutom är det vädigt tråkigt om man inte får ha den där glittriga bikinin trotts allt. Det innebär ju i så fall att man inte gått vidare, utan åkt ut tävlingen redan i fösta omgången. Och det vill man ju inte. 

Så.. ge mig en minimal, glittrig bikini och låt mig bära den!

 

Förra årets finnalister på LuciaPokalen i klassen + 168 cm. Grymt hårt presterande
tjejer, för tillfället även i lyxförpackning! You go grils!

Någon var vist lite ivrig när någon skrev in sitt namn, undrar vem det kan vara? x) Men skit i  stavningen, kan fixas sen, det är utan tvivel jag på listan! :D Nu är det klart, jag är på banan ytterligare ett sätt. Wiii...! Valt tävlingsteam är som ni ser Pure Fitness, mer om det i ett senare inlägg. Nu tänker jag bara studdsa runt här inne i lägenheten, låta bubblet i magen sprudla och bara känna kicken av vara halvvägs frame vid målet! På vääääääääääääääg...!!!

:D

(detta var alltså min lilla pilutta-dig-hemlis från tidigare inlägg om någon missade det =D )

Ja, hur lång tid ska det ta egentligen, tills man är så där biffig som man vill? Tydligen så ska ett år var en fult tillräckligt, nästan väldigt gott om tid. Är lång tid kan man ju tycka. Fast om man börjar räkna på det så är det ju bara ca 52 ggr per muskelgrupp. Eller om jag räknar från där jag är idag, bara lite dryga 40 tillfällen per muskel. Är inte mycket alls egentligen. Om man tänker efter hur lång tid det tar att lära sig saker till exempel. Inte räcker det med att träna 52 gånger för att kunna börja tävla med sin häst. Inte heller brukar det räcka med att träna på straffsparkar i fotboll innan man blir bra. Spela schack 52 gånger. Swinga en golfklubba 52 gånger. Ja, ni förstår vad jag menar.

Ja vist, nu kan man väl hävda att man ju faktiskt kör mer en en övning, mer en ett sett och bra många repetitioner vi varje tillfälle. Ja, jo, absolut, men 52 gångers träning är ändå lite. Blir lite ca 260 styrkepass totalt. Inte helt farligt mycket. Det kan man ju faktiskt lägga. Om man nu vill. Inte för att man på något sätt är fulländad efter ett år. Men man har kommit en bra bit av startsträckan och en bra bit av vägen att gå. För förhoppningsvis. Om man sköter sig.

52 gånger per muskel. Ca 40 gånger kvar. Det är inte mycket alls. Det är nära.  Det är värt att investera lite extra i varje tillfälle.

Fantastiskt vad kroppen är lättlärd!

Att hålla på som en galning och träna i tid och otid, väga sin mat och föra fotodagbok över sig själv och sin dagsform är något som kan väcka olika sorters åsikter. Diskuterade det här en hel del i helgen när min kära Jenny var här i helgen, alltid intressant att ha en ingående diskussion om det med någon annan som står på andra sidan staketet.

Jag kan själv tycka att gränsen är hårfin mellan hälsa och galenskap så här när man pysslar med seriöst gymmande, har fitness planer eller liknade. Å ena sidan tycker jag det är vansinnigt vettigt att lägga energi på att sköta sin kropp minutiöst (inte för jag tycker jag har kommit till en sådan nivå ännu kanske :p men det är ju dit jag är på väg) där för att man får så otroligt mycket ut av det, man blir pigg, orkar så mycket mer i vardagen, håller sig frisk, känner sig starkare, blir starkare (!) mm. Det är inte bra kroppen och utsidan som får en boost utan även insidan/själen. Man skaffar sig nyttiga rutiner, prioriterar sömn och blir ofta ganska duktig på att pussla runt saker för att få det att passa med mat, sömn och träning. Det är väll här det börjar komma in på den andra sidan av myntet. Att tokträna och vilja se nästan groteskt vältränad ut i en minimal bikin medför en hel del prioriteringar som kan ses som uppoffringar.

Oavsett hur bra man är på att pussla med vardagen så är det bara 24 timmar på dygnet. Såvida man inte kan trolla. Att satsa på något innebär att annat inte får plats. Det bli lite stressigt att hinna med och vissa saker blir inte av. Sen är det den kanske största skoskaven gällande träning och fitness. Mat och vikt. De allra flesta människor tycker, oavsett vad alla ideal säger att det kan vara värt lite extra kärlekshandtag för att kunna njuta av livets goda, tänker då främst på en kaka eller två till kaffet, en extra portion av efter rätten på fredag kvällen och så vidare. Även om det är lite paradoxalt att folk som är "i form" beundras samtidigt som den som inte tar av sockerkakan som kollegan bakat på fem-i-tre-rasten ses med inte helt blida ögon, så är det precis så det är. Att inte ta en sockerkaka någon gång ibland är ändå inget mot att helt hoppa över öl på After Worken, dricka proteindrinkar till mellanmål och så vidare. Eller...?

Måste faktiskt säga att tolleransen mot tränings-nörderi är väldigt hög på sina ställen. De som har anammat träningskulturen bara lite grand och gärna vill identifiera sig med i hard-core-träning, verkar snarare uppmuntra nitisk vägning av dagens alla mål. Det är viktigt vad man äter minsann. Och när. Eller kanske ännu viktigare. Vad man INTE äter. Till exempel. Att pilla bort och sedan slänga fem äggulor i papperskorgen varje dag för att få ett optimalt tillskott av det värdefulla p r o t e i n e t är nödvändigt. Här börjar jag själv bli trött faktiskt. Måste börja med att säga att jag tycker min PT är super bra, väldigt kunnig och jag lyssnar verkligen på det hon säger. Fullt förtroende. Men... även hon föreslår bortpillande av äggula. Jag klar inte det, det är fööör skevt för mig och inget jag vill ändra på. Man slänger inte mat, av principskäl! Att ge dem till en eventuell hund hade kanske vart okej, men att göra sockerkaka av dem och mata pojkvännen med känns inte helt bra. Hur omvänt blir inte det? Jag ska inte äta äggulor för att de är feta och onyttiga, men han ska trycka i sig dem? Nje, blir inget med det. Får bli till att hålla sig till ett ägg om dagen eller att mosa i sig äggen, vara glad och ev dra in på ngt annat.

Något annat som lätt verkar gå över styr är kroppsuppfattningen. Jenny, i egenskap av betraktare från andra sidan, var bekymrad över detta. Risken att totalt snöa in och tycka att minsta lilla fett cell på kroppen är ett gift, verkar oroväckande stor. Det kan förstås mötas med att det som är "normalt", med kärlekshandtag och en bilring här och där inte heller är hälsosamt. Vist, ur ren fysisk synpunkt är kanske lite för smal och övertränad kan likställas med att vara lite för mjuk och gosig i sin trivsel vikt. Men. Det handlar ju som tidigare nämnt även om insidan. Att själv bli fundera på varje liten smula mat man äter, hur mycket extra muskler som behöver växa eller behållas alltid och hela tiden är mycket påfrestande för psyket. Tycker jag mig läsa det titt som tätt på många fitness-bloggar, om folk som når stora framgångar i tränings-/tävlingssammanhang men som även berättar om hur det upplever att deras uppfattning om sin egen kropp blir till en belastning, även fast den är mer fit än man borde begära. En balans är viktig, balans är bra, men samtidigt måste det nödvändigt med extremt satsande för att bli bra, oavsett vad det gäller. Hur göra?

Ingen aning om hur den ultimata lösningen ser ut. Bara att det verkar minst sagt komplicerat. Man får prova sig fram helt enkelt och hoppas det finns folk på andra sidan staketet som börjar gapa på en om det går för långt. Och som kanske slänger ut en livboj om man börjar simma på för djupt vatten? Under tiden: Träna hårt och ge järnet. Var nitisk och disciplinerad. Samtidigt, behåll huvudet kallt.