Wtf?
Mhmm... WHAT?? Vaaaaarför?! Nu är jag tillbaka till min startvikt innan jag började med min "provdeff". Damn. Vad hände där? Jo... Det var sommar, det var sol, det var öl, det var kakor, det var mat, det var mera mat, det var vardagsmat, skåpmat och finmat. Livet är en fest! Det är ju trevlig, man ska vara tacksam. Det är jag men nu är det dags igen. Ner till under 63kg. Målet ska vara klart senast tills min 26:e födelsedag. x) Tre månader kvar! Blir ca 0,5 kilo i veckan. Vill ni veta vad jag väger nu får ni helt enkelt huvudräkna lite ;) Ska se till att det händer mycket nu i början, kan tänka mig att det är en bedrift i sig att ligga på konstant vikt över julen nämligen.
Så vänta tills på måndag med att starta? Icke! Började imorse. Använder mig av matdagboken.se för att hålla koll på läget och matintaget.
Wish me luck! :D
To the moon and back
Eller mja... inte månen kanske... men till Göteborg i alla fall! Kl 09 i morse gick tuff-tuff-tåget till den stora staden på sveriges framsida. Förvånansvärt noga hälls tidsschemat (kors i taket för både SJ och mig) och lille bilen hämtades lite innan klockan ett på bilfriman. Han där imellan klämma in ett gäng suchibitar till lunch oxå. Mumma. Bilresan hem i den "lilla" bilen (är egentligen en gigantisk pick-up, på gränsen till att den är lastbil) gick fint förutom att jag råkade i luven på mig själv.
Jag hade nämligen lovat mig själv att inte köpa massa snacks på vägen hem. Man måste inte köpa smågodis på närmsta mack bara för att man ska åka bil i fyra timmar. Det är faktiskt inte alls nödvändigt. Jag tyckte dock att jag vist ville ha godis. Jag var ju tvungen att ha lite roligt där ibilen, plus att jag var tvungen att hålla mig pigg och vaken med lite socker. Principfast köpte jag ett äpple och en kaffe på macken där jag tankade. Nyttigt och bra, man blir både pigg och får fart på blodsockret. Samtidigt plockade jag även ner 9,99 kronors smågodis i en påse som jag betalade för på samma gång. Och jag som trodde jag själv var överäns?!? Eller?!??! Bråket var ett faktum. Väl i bilen började jag trottsigt med den nyttiga delen, äpplet, och gick sedan vidare in på kaffet, som ju sjääälvklart smarkar sååå mycket bättre med några små chokladbitar. Av bara farten knaprade jag i mig ett gäng sånna. Vad kan väll vara en härligare vardagslyx?
Tillsist (när jag var mätt och belåten av min choklad) blev jag ändå riktigt sur på jaget. Vardagslyx eller inte, snart är jag upp i samma viktklass som jag var när jag började min provdeff för snart ett halv år sen. Var i finns lyxen att unna sig dyra små torra socker klumpar som försöker föreställa godis? Något slags tvångsmässigt begär som träder in så fort jag tänker på det? Är faktiskt sällan nu mer som jag faktiskt har crawings på just choklad, bara det där att jag "vill ha" för sakens skull! Är det vardagslyx? Är det inte bara något slags j***a curlande för mig själv och min bortskämndhet som dessutom slår fruktansvärt fel? Jag är rastlös, trött, stressad eller, som det offtast är, att jag vill ha "bara för att". Att jag dessutom blir halvt skittso med tydliga personlighetsklyvingar i dessa lägen kan ju inte vara riktgt riktigt. Eller?? Nej, nu är det slut på sötsakscurlandet. Godis på lördagar. Punkt.
Jag, jag och curling.
Löv, löv, löv aj hav löv!!!!
Mina små älsklingar kom till mig igår efter att jag och Johanna tagit en tripp till Löplabbet. I flera år har jag i egenskap av fattig student drömt om dyra skor som noggrant skulle vara utprovade efter just mina fötter och mitt sätt att springa. Här är de äntligen! Fick presentkort på dem av min kära mamma och pappa i födelsedags present när jag fyllde i januari ♥ Väntade med att hämta och prova ut dem förens våren kommit till Gbg, vill ju ha så färska skor som möjligt när det är springdags! :)
Idag ska dom invigas, tjohoooo!
stullet...
Man skulle ju kunna få för sig att alla dessa brun-gulsprejade varianter av Hulken skulle vara torrbollar (inte helt ologiskt med tanke på den disciplin och viljestyrka rörande både träning och vad som stoppas i pajhålet som behövs för att ser riktigt pumpad ut), men inte då! Med till synes total avsaknad av stolthet skrivs stora delar i ytters humoristisk anda. Uttryck så som "för dig som levt under en sten den senast tiden" där något enligt skribenten grundläggande förklaras, tillsammans med en i allmänhet ganska oseriöst ton i skrivandet gör att läsupplevelsen får mina mungipor att röra sig mot öronen. I vanliga fall kan man kanske tycka att en oseriös ton inte rekommenderas när man försöker vägleda och tipsa till förbättringar, oavsett område. Men i denna hormonstinna, mentalt disciplinerande, muskel- och utseendefixerade tävlings/träningsform tycker jag att det passar utmärkt! Humorn skapar distans och gör att till och med sånna som jag (lätt dyslektisk) med glädje läser fem sidor av något, som skulle kunna vara torr faktatext, om ett nytt sätt att lägga upp sin gymtid på. Gladeligen studerar jag även de bifogade siffertabellerna. Den präktighet och stilfascistm som skulle kunna svälla över i tidningen uteblir därför helt. Jag tycker ju mer jag läser att det verkar vara ett gäng sköna tjejer och killar som bara råkar gilla det här med att lyfta skrot och äta kapslar med diverse tillskott. Inga torrbollar. Dock är det väll i och för sig bara de som skriver som jag kan uttala mig om, men det smittar av sig på hela min syn på det är med musklesnickeri!
Slutligen rekommenderar artikeln om funktionellträning och pilatesbollar (i nr 2, 2010(?)), bästa läsningen hittills. Fyndigt och internsant resonemang, kombinerat med en text som fick mig att ligga och bubbla av fnitter i badkaret senast jag stal en tidning av Johanna. Nu ska jag bli hederlig och återlämna vad jag har stulit... ;)
Deeper down the rabbit hole...
Nu är det faktiskt så att jag har bestämt att jag ska ta det här med gymmerierna på allvar. Jag är för att revidera sina mål med jämna mellanrum. Man ska inte bara springa som en galning i valfri riktning bara för att man själv (eller någon annan heller för den delen) har "bestämt" det för en obestämd dåtid sedan. Dock tycker jag inte att detta är något som ska göras under pågående process. Man, folk i största allmänhet, har en otrolig förmåga att argumentera sig själva till fördärvelse, gärna till att sluta vad dom håller på med då de är mitt uppe i en förändring. Har jag hört. Bara för att få gå tillbaka till att ha det "som vanligt".
Så... bra eller dåligt? Diskuteras tidigast om tio veckor! Är inget omöjligt jag ska göra. Massa folk har gjort det. Massa folk har klarat det. Till och med jag (om än i lite annat utförande). Do it again!
