Fitmyself

... mitt träningsliv är i spillror. Mellan nio och tolv timmars jobb på restaurangen om dagen gör att jag varken vill eller orkar träna. Jag har ingen lust att pipa hem fem över tio på kvällen de dagar jag slutar "tidigt" för att orka upp och springa dagen där på. Jag vill vara kvar på restaurangen, ta en öl och cilla. Jag käner inte att jag efter jobbet behöver köra slut på kroppen överhuvudtaget... jag är trött i ben, axlar och rygg så det räcker ändå. Jag vill inte ängna mina tre lediga timmar om dagen till att träna och duscha i en kall duschkabin och sedan ägna 30 minuter åt att torka håret med en näst in till värdelös hårtork. När jag är ledig vill jag socialisera eller dökolla på film hemma i min ensamhet eller hoss någon annan som är lika utarbetad som jag själv. De dagar jag är stissig och inte kan varva ner, då jag går av klockan halv två på natten, vill jag härja loss med sommargäster och kompisar och inte gå hem o lägga mig o stirra i taket i hopp om att eventuellt orka upp innan klockan elva på morgonen och gå morgonpromenad. Jag känner inte att det skull e göra mig lyckligare på något sätt.

Det kommer snart en tid då livet återgår till rutiner och rutor för träning, äta och sov a. Det kommer en tid då det kryper i kroppen och jag inte får ro förens jag pressat kroppen med ergonomiskt anpassade vikter och gymmaskiner. Tider kommer då jag mår dåligt både fysiskt och pysikst om jag inte äter varierad och näringsrik kost, med mjöliga bönor, knottrig kinoa och andra nyttigheter. Men nu släpar jag dickabackar från förådet till kylen i baren flera gånger om dagen, lyfter femtonliters ölfat med vassa handtag och springer mellan bord minst nio timmar varje dag till fötterna värker. Jag äter äppelkaka, daim och dricker alldeles för mycket fanta och varm choklad med vispgrädde. Jag är trött nästan och har fått utslag på halsen. Jag vill ha ordning och balans. Men ändå klarar jag sköta mitt jobb galant och dagarna är fartfyllda med ett liv och rörelse som gör mig lycklig och bekymmersfri. Jag skulle säkert vara piggare och gladare om jag lät bli chokladen, ölen och aiolin som jag doppar pommesen i. Det suger i mig efter harmoni och träning, jag vill vara ballanserad samti digt som jag njuter av det kaos jag lever i. Denna totala frånvaro av diciplin och måsten leker med mig och killar mina sinnen på en helt annan våglängd en den inrutade balans jag annars söker. Men detta kaos är flyktigt. Det finns en tid då denna tid är förbi, då mina prioriteringar återgår till det jag tror och kallar för "det jag vill". Jag ser fram emot en höst då jag kan bosta min kropp med sömn och härlig, fräch mat i lagom doser. Förberedelser som möjliggör ett maximalt utnyttjande av både min kropp och tanke.

Denna tid är dock inte nu. Nu lever jag i min underbara obalans där inga speglar, vågar eller bedömningar av mig själv finns. Där jag är bra på det jag gör och där inga krav är för höga, jag tuffar på och kan vara nöjd. Jag vet, och känner redan, hur mitt prestationsbehov knackar på min axel och undrar när jag ska göra något vettigt. Något som för mig framåt, gör mig bättre eller mer på något odefinerbart sätt. Det knackar, o ch jag svarar, jag springer lite och promenerar lite för att bli lite mera skärpt. Men i ett kaotiskt tillstånd av obefintlig sömn, slitig jobb utan tid för att vila upp och bygga upp kroppen känns alla försök till nytta som en droppe i havet. Jag väntar under ytan på nya tider, samtidigt har jag inte bråttom.

Jag älskar detta livet och jag älskar den fram tid som jag vet kommer likna mitt förflutna som jag har levt i tidigare. Både nu och sedan kan jag vara här och nu. Idag, eller snarare i natt är, är Koster, ett lunkande levande liv. Imorgon är Västerås, eller Stockholm, nytta och även det att levande liv.

Här eller nu, nu är det sängen och sova som gäller. John Blund har strött sand i mina ögon länge nog denna måndagskväll. Natti...!