Fitmyself

Senaste tiden har jag kört en del pass i stället för att lyfta skrot på egen hand. Skönt med omväxling och roligt på många sätt. Slippa tänka och planera, baka boka in sig och glida med. Men vissa pass har verkligen fått mig att tappa hakan av SATS val av instruktörer. De finns de som hävdar att för att vara en bra tränare behöver man inte vara vältränad själv. Kanske. I vissa sporter kan det fungera med en tränare som inte är på sin egen fysiska topp så länge personen är grymt duktig och sanslöst pedagogisk. En hockeytränare behöver inte själv ha spelat i NHL och jag tror inte att Anja Pressons pappa/coach någonsin har åkt störtlopp ens hälften så bra som Anja själv. Det är sant att bästa utövaren är inte alltid de bästa läraren. Men oavsett detta så vill man alltid ha någon som man litar på när man ska lära sig nytt eller peppas till saker. En som lyckats någorlunda med det som de ska lära ut eller få en att göra. I synnerhet någon som jobbar med träning och hälsa.

Själv har jag har otrolig svårt att lyssna på någon som inte verkar kunna mycket mer än jag själv eller som är sämre tränad än jag själv. Jag måste få något slags bevis på att personen är trovärdig för att kunna lyssna. Om någon ser ut att vara i sämre skick än medel-Svensson blir det därför på sudd på omöjligt att ta personen på allvar - även när det kommer till en så enkel sak som ett spinningpass. Sist jag var på spinning var det en man årgång trettio plus någonting och även närmare trettio plus gällande överflödiga kilo. Vist man ska inte döma någon efter hur de ser ut. Men om man går ut för att vara spinninginstruktör och kommer in i salen med spagettiarmar matchat med påtaglig dubbelhaka och högt midjemått - så kan jag inte låta bli att tycka att man har bra mycket att bevisa när man kommer upp på cykeln. Man måste glänsa! Inspirera! Gjorde kille det då? Ne! Karl'n blev andfådd bara av att klättra upp på sin spinningcykel. Eh... Inte heller hade han några krav eller mål med passet utan tyckte vi skulle trampa på och "lära känna vår puls" genom att snegla på pulsklockorna då och då. Hm. Jag gå till ett pass för att jag vill bli peppad, motiverad och framför allt inspirerad till att ta i det lilla extra. Trampa på i behaglig takt på eget bevåg kan jag göra när jag cyklar till jobbet. Var hittade SATS den killen?

Man undrar ju vad SATS vill uppnå med sina pass egentligen? Att folk ska tro att de vart duktiga även fast de inte varit mycket till utmaning. När de i själva verket har kört ett bekvämlighets pass likvärdigt en rask promenad?

Nästa pass där jag tappde hakan var på senaste boxpasset. In studdsar en något rund, men ändå hällsosam dam en bit över fyrtio. Här var jag faktiskt beredd på att jobba rumpan av mig, tanter i den ålder som syslar med träning brukar vara hysat hårda - för att inte säga stenhårda (fördommar, ja jo, men inte sällan som de stämmer!). Men inte denna dam. Hon var bara glad - vilket givetvis var trevligt - men där var det stopp. Ingen super energ i vare sig tekik och slag eller utstrålning. Många av box-kombinationerna hon hade satt ihop saknade flyt. Och jag undrade även en del över hennes tekniktips. Ingen glöd eller inspiration som sporrade till att öka, inte heller några klockrena tips om bättre teknik. Vad var det tänkt att vara för pass egentligen? Ett kom-och-rör-lite-på-dig-pass. Inte mer än så.

Vad är det för mysträning? Det är som så mycket annat, massor med socker i "hälsomuslin" för att vi konsumenter ska tro att gör något som vi egentligen inte gör. Vi tror att vi äter bra fast vi äter konstigheter. Vi tror att vi tränar bra fast vi bara rör lite på oss. Varför denna mellanmjölk? Vist eget ansvar till både mig och andra, men t.ex. när man går på pass så är det ett sånt tillfälle när man med flit lägger mycket i andras händer och vill då att det är en kunnig och duktig person som ger en ett genomtänkt och bra pass. Inget ont egentligen om tränarna som inte vet bättre, men hur kan ett så stort företag som SATS inte ha bättre koll på kvalitén av tränare? Tre veckors PT-utbildning räcker inte långt om man inte har djupa kunskaper sedan tidigare.

Men allt är givetvis inte svart. Det också grymma SATS instruktörer, en kille som heter Keyvan kör Box på bl.a. Stadshagen som är galet bra. Han vet vad han gör, bygger pass och övningar så att det flyter grymt bra och man är helt slut i kroppen efter de korta knappa femtio minuter som han har på sig att köra livet ur oss som vågar vara med. Även min grymma coach inför Lucia Pokalen 2011, Adelie Giertta, var SATS instruktör (nu jobbar hon dock på ett annat gym) och en av de absolut vassaste och mest vältränade tjejer som jag har träffat.

SATS har alltså även många bra tränare, men kvalitén är oerhört ojämn och det är skrämmande att det finns så många som brister på så många områden. Hur tänker SATS när de rekryterar sina PT, tränare och instruktörer? Varför är det så svårt att säkerställa en rimlig lägsta nivå?