Delta och Långdistans
Idag på förmiddagen har jag varit på det omtalade Delta Gym nära Odengatan i här i Stockholm. Jag var på plats för att köra ett pass med Jenny Adolfsson. Riktigt kul och lärorikt att träna med henne. En mycket skärpt och otroligt inspererande tjej! Att besöka Delta gym i sig var i sig spännade. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig men i mitt huvud - och i många andras - är det ett legendariskt gym och i mitt huvud tänkte jag mig ett gigantiskt gym. Jag blev lite förvånad väl där inne, det var charmigt spartanskt men ändå var det ett vanligt gym. Ganska litet och proppat med grejer - proppat på ett bra sätt alltså med mycket vikter och makiner - men inte direkt anolunda på något sätt. Märkligt det där att förvätningar, om än så odeffinerade, kan få hjärnan att tro att allt ska vara magiskt. Givetvis är det folket som tränar där som gör stämningen och skapar mystiken kring gymmet. Är nog något som måste inanndas under en lite längre tid. Men helt klart kul att ha varit där får se om det blir fler gånger.
På eftermiddgen var det först 2 års kalas för Lilla Liam Lej. Syster hade bakat tårta och bullar och lilla skrutten hade gjort, vad min syster exemplarisk politiskt korekt kallade för "kalasbollar". Vet inte om det var så mycket till bollar utan de hade flera spännade former och var hur som helst super goda. Bra jobbat av Liam! Mitt i tårtkalaset fick jag ett samtal som fick mig att sätta tårtan på tvären. Oj, oj, oj. Men det kan jag berätta mer om lite senare. Eftertårtkalaset bar det av ut till Ensta för att spana på de farchinerande ultralöparna som sprang antingen 8 eller 16 mil (!!!) och även säga hel till teamcoach Madde. Jag kan inte mer än att ta av hatten för dessa milt envisa människor som tar mil efter mil, timme efter timme - och de flesta såg dessutom oförskämt frächa ut! Själv känner jag mig, och många med mig, rätt död efter EN mil. Tänk då 8 mil! Eller 16. Jag är bockar åter igen.
