I bland är det bra med motivations berättelser och pepptalk, långa rader med ljuva ord om varför man ska träna, hur skönt det är när man kommer iväg, hur nöjd man kommer vara när man väl har gjort det osv. Men. I bland är det bara att göra. Inte bita ihop, inte leta efter någon tjur att ta vid hornen, inte ta sig samman, utan bara att göra. Idag var en sån dag, egentligen hade jag behövt mängder av gullande och trugande med mig själv för att få mig att överhuvudtaget tänka träning, men jag orkade inte tjata så jag snörde istället på mig skorna och drog ut och sprang. Kändes vettigare att lägga energin på att springa en att argumentera.
Jag är oftast dålig på att argumentera med mig själv, det brukar alltid urarta och hamna i något slags diskussionsträsk bestående av existentiella livskrisfrågor. Om t.ex. varför i hela välden det finns någon vits med att lyfta skrot när det bara är jobbigt och man ändå ska dö om en si så där sextio år. Varför det överhuvudtaget finns någon vitts att bli bra på något överhuvudtaget, ingen som blir gladare av det... möjligtvis jag själv, men det är ju bara resultatet av lite kemiska reaktioner i hjärnan... Och så vidare. Just därför försöker jag minimera diskussionerna med mig själv. Nu mera tillämpar jag hierarkis beslutsfattning där bara jag i att känslotillstånd bestående av "pigg, på bra humör och kreativ" får vara med och bestämma. Idag var jag trött och lite kinkig och fick därför vackert underordna mig tidigare beslut på att ta en spring tur.
Idag var andra springturen ute för i år och jag orkade springa lite fortare än sist och la även in några fart ruscher här och där. Tanken på att jag för ett par somrar sedan sprang en mil ett par ggr i veckan känns dock långt borta. Men det kommer, det kommer.
Nu har jag idrottat ihop till en kanelbulle med pojkvänns sälskap tycker jag! Först dusch sedan bulle till hurtbullen x)
Photoshopad bild. Fin ett fel! ;)
