Fitmyself

VARNING!
Även fast jag kan tycka att texten i låten inte är helt kompatibel med vad jag vill utrycka här i bloggen, så gillar jag frasen "jobba så det smäller i golvet och piper i bröstet" så mycket att jag faktiskt rekommenderar att du sätter igång musiken i följande klipp under tiden du läser inlägget. Grym låt i sann Göteborgsanda.

Nu har jag varit med och sprungit SATS-varvet här i Gbg, sprungit hit och dit mellan S.A.T.S-klubbarna här i Gbg. Skojig och prestigelös idé, gillar att man kan springa många tillsammans utan att tävla mot varandra. Kan tänka mig att vi var en 30 personer om man räknar från alla SATS här i stan. SATS-Landala var förstås bäst på alla sätt även om vi inte var fler än 10 stycken...! Hehe, inte tävlade sa jag ju. Konstigt att man inte kan låta bli? Landala är bäst, vi tre i motivations crewet glänste förstås lite extra i det stora SATS-gänget och jag själv lyckades räkna mig till som sämst topp fyra på alla intervallövningar vi körde. Inget tävlingstänk där inte. Jag gillar ju egentligen inte att tävla. Om jag inte vinner förstås. Tycker till exempel inte om att tävla med bussen till en speciell hållplats när jag cyklar. Tycker inte om att känna att jag bara måste springa om gubben framför mig i löpspåret. Men oftast kan jag inte låta bli. Känner du igen dig?

Riktiga tävlingar är där i mot oftast bra, sådana som man i månader i förväg vet vad dom går ut på och man vet ungefär vad man måste prestera för att känna sig som en vinnare. Kan nämligen gå kännas bra att tävla lite utan att vinna också ibland, bara man känner att man jobbat på bra. Fast inte om man kommer sist eller för långt ber på listan, då är det nästan ännu värre om man gjort sitt bästa. Men är man förberedd brukar det funka helt ok. Sådana här spontana backtävlingar som idag är så jobbiga... speciellt när man fortfarande har ganska taskig kondition, ändå inte kan låta bli och man därför måste springa fast det piper i bröstet och pulsen har nått en bra bit över tvåhundra.