Fitmyself

Jag verkar ju uppenbarligen gå igång på det här med utmaningar, ju omöjligare desto bättre. Men den här balanserade vardagen är inte lika lätt. Och speciellt inte efter månader av strikt dietande. Även om jag precis fick veta att det gick en ordentlig magsjuka bland många av de tävlande under LuciaPokalen så misstänker jag att även om det var det jag hade så blev det inte bättre av att så fort jag mådde bara lite bättre så petade jag i mig en pepparkaka. Och sen satt jag på toa ganska precis efter en timme. Och så mådde jag lite bättre. Och tog en pepparkaka till. Tillbaka till toan och så vidare. Så dumt. Ja. Men jag kan säga att jag förstår människor som t.ex. röker, vet om alla riskerna och hur äckligt det är men ändå inte kan sluta. Man har inte motiverat sig själv till tillräckligt. Man "kan inte" - skulle man kunna säga. På pappret kan man tycka att en timme på toa direkt efter intag av pappakakor borde vara en större motivation att inte ta en pepparkaka än vad en tävling tolv veckor bort borde vara. Men det är inte så uppenbarligen. Det handlar om inställning. Så klart. Som alltid. Rökaren som rökt i tio år utan att lyckas sluta kan plötsligt fimpa sin sista cigarett. Samma människa. Samma cigarett. Jag förstår hur man kan fimpa den sista. Precis som jag förstår hur man ibland "inte kan" så förstår jag hur man gör när man "kan" och faktisk gör det. Hur man kan motivera sig själv till något som tidigare varit omöjligt. Samma människa diet. Eller inte diet. Det är motivationen som är avgörande, den inre motivationen. Argument varför man ska göra si eller så kan man rabbla till förbannelse. Man får cancer av cigaretter. Man får diarré delux av pepparkakor. Det spelar ingen roll så långe den inre motivationen inte finns där. Argumenten är jättebra för att stärka en redan hittad motivation - men utan motivation är de tandlösa. Man måste helt enkelt först hitta motivationen. Antingen bara bestämma sig för att gå åt ena hållet. Eller hitta en trigger som får en att gå åt ena hållet. Om man nu vet vad man går igång på - det är inte det lättaste alla gånger. Jag har en liten aning om hur en av mina egna triggers funkar. Omöjliga saker. Eller i alla fall saker som folk - eller jag själv - säger att jag inte kan. Eller att jag inte får. Därför blir det så paradoxalt att förbjuda t.ex. en viss sorts mat. Nu har jag ju visserligen gjort det och det visade sig inte vara omöjligt inför en tävling. Ett stort mål. Men i vardagen? När "en liten pepparkaka spelar väll ingen roll" ringer som ett mantra i huvudet. Det är egentligen först då det är svårt. Ehm. Ja, det var ju inte helt lätt lätt innan även fast man hade tävlingen heller. Men just nu behöver jag verkligen ett stopp på denna pepparkaksfrossa. Så pepprar på och stärker upp min inre motivation med yttre argument! Och efter som jag verkar gå igång på saker som verkar omöjliga så säger jag bara: Det kommer säkert inte att gå!

Så. Ny utmaning. En vardags utmaning. Inte äta socker på en vecka (undantag ev. efterrätt på julbordet med jobbet på måndag). Inte direkt socker i alla fall. Inga pepparcockies. Ingen choklad. Inget småätande av knäcken jag just kokat. Ingen sötad yoghurt. Få stopp på sockerråttan. Få upp lite sug innan jul. Dessutom undvika att få samma magomfång som Tomten själv på julafton. När jag satt min fot i Katrineholm dagen före dagen för dopparedagen får jag ta min första knäck. En julutmaning i lussebullarnas land! Vem är med mig?