Fitmyself

Så händer det som är oundvikligt efter för lång vila. Kroppen slår på slöknappen. Man blir tröttmössa av att bara vara, suget efter träning försvinner och allt man vill är chilla. I alla fall vill man vila kroppen. Man blir en soffkorv. Jag är nog en slökorv innerst inne tänker jag. Jag behöver något som drar igång mig. Sån tur att jag har styrt upp en massa saker som snart kommer tvinga mig att komma igång - och det ganska snart. Har ju som sagt mina löpmål som börjar bli hög tid att börja träna inför. I slutet av januari kommer jag köra årets första PT-timme och där får extra tips och undervisning i de olika basövningarna. Men nu, nu är jag en riktig segis.

Jag hade planerat att köra ett mjukis-start-up-pass idag, kanske ett överkroppspass, en kortare joggingrunda eller något annat mysigt. Men så kom det annat i vägen. Jag prioriterade att städa ur vår stora garderob och röja bland alla flyttlådor i gästrummet tillsammans med pojkvännen. (Oj, vad fint det blev!) Vist skulle jag kunnat pressa in en löprunda efter det och innan kvällens kakbak. Men latmasken sa i från. Baka kakor är väll inte vidare högprioriterat kan tyckas, men när man fyller år inom ett par dagar och tänker bjuda på kakkalas klättrar det uppåt på prioriteringslistan. Plus att det är otroligt avkopplande. Det är härligt att skapa med händerna. Och dessutom är det gott. 

Men jag kanske inte behöver välja? Jag kan vara en hemmapotatis i ett par dagar till? Jag kan säga som varenda person med nyårslöfte, "jag börjar på måndag". Hm. Jag gör nog det. Eller så börjar jag imorgon. Eller på måndag. Eller söndag. Men idag blir det då inget. "Jag hinner inte träna", också ett väl slitet uttryck och idag använade jag det. Hur kan det vara så här? Från hårt tränade fitnessaltlet till totalt förslappad? Hur är det möjligt?! Jag som mår så bra av att träna. Jag mår i och för sig rätt bra nu med, men känner hur slöheten och tröttheten kryper sig på. Den känslan mår jag då rakt inte bra av. Blir nästan lite stressad av det, att känna hur all kondition och styrka rinner av mig. Åsa Sandell skrev i en krönika, i träningstidningen Stark, inte allt för länge sedan om att man faktiskt sällan är antingen eller. Människor är så mycket mer än endimensionella. Ibland är man stark. Ibland är man rebellisk. Ibland bara intetsägande. Och ibland går man all in.

Just nu är jag en degklutt. Känner mig som en ganska fluffig degklutt just nu faktiskt. Muffinsformen är på godväg att infinna sig runt byxlinningen. Så vill jag ju inte ha det. Jag får börja på måndag helt enkelt. Och det kanske inte är hela världen trotts allt. Årets uppstart nu i januari är ändå den absolut bästa form som jag startat ett år! Ganska grymt om man tänker så. Grym ska jag vara snart. Just nu är jag en bakande, städande och hemmafixande mjukis.