Fitmyself

Ikväll blir det en mix av magträning och malande på crosstrainern. Jag ska inte "crossa" min mage om det var någons som trodde det. Försöker att undvika sådant språk och tänkande då jag vill se mig själv och min kropp som två (en?) enheter som drar åt samma håll.

Jag vill inte "mosa", "krossa" eller "döda" min kropp. Visserligen kan den behöva övertalas att pucha hantlar och vikter hårdare och högre, att inte vara så gnällig över små mängder mat och det händer att jag fullkomligt struntar i kroppens vädjan om att lägga sig platt på magen och vila i stället för att göra en armhävning till. Vist, kroppen måste övertalas. Men det behöver å andra sidan mitt sinne också då och då. Ibland måste jag bara låta benen gå mot gymmet, ta på mig skorna och lyfta vikterna även när mitt mentala jag längtar upp i det blå. Vi hjälps åt, jag och jag, kropp och sinne, ben och huvud. Men jag mosar inte, jag vill inte krossa mina axlar eller vader. Jag vill stärka långsiktigt och jobba tillsammans. I mitt huvud så är grundfilosofin att både muskler och huvud faktiskt vill vara till lags, hela jag vill mot samma mål i det långa loppet. Bara det att vissa delar av mig måste lyftas fram och peppas vissa dagar och andra dagar måste andra delar puchas.

Om det är något som ska dö så är det det de mentalsvackorna och smärtan i mina knän som kommer när jag går för långt - där har jag goda chanser att förgöra åtminstone en av dem. Genom att använda mitt språk på ett sätt som får mig att tänka mer samarbete och gemensam kämpaglöd så tar jag mig långsamt mot total motivation.