Tävlingstankar

Om ett par dagar smällar det. Om bara några dagar händer det, oavsätt hur dagsformen ser ut. Det är bara att kasta sig ut! Det är en sån himla kick! Jag älskar sånt! Tävla is tha shit. Now or never - för den här tävlingen i alla fall. Det gäller att prestera där och då. Mentaltfokus ska vara på topp. Skarpt läge. Det är det som är så skoj med att tävla, oavsätt vad det gäller. Givetvis är detta en sport som visar upp år av förberedelser, men vilken tävling gör inte det egentligen? De flesta sporter kräver rätt mycket övening innan man kan ge sig ut och battla på fältet. I fitness kan man faktiskt ta sig till tävling scenen relativt fort. Så här känner jag nu och jag är glad att jag har kommit på det igen.

För ett par veckor sen tytcte jag att allt var pest och pina med detta. Hade helt tappat glädjen. Noll träingssug. Funderade mycket på att det var för lite mat, att jag var hungrig, att det var för mycket tid till träningen, att detta var en dum sport och att jag var dum som fortsatte mala på. Jag ville faktiskt inte ens tävla kändes det som. Men att lägga mig och hoppa av var aldrig ett alternativ, tänkte inte ens tanken. Jag funkar inte så. På gott och ont. Min älskade Niklas frågade mig upprikgit hur jag kunde fortsätta med något som var så destruktivt för mig och som jag uppenbarligen mådde dåligt av. Man blir lätt sur och lättretlig av för lite mat, inte heller är man särskillt förstående för saker som rubbar ens inrutade dagsschema, inte ens på jobbet kan man vara på topp och så har man titt som tätt ångest för att man inte gör allt man kan. Man skulle allt kunnat promenerat lite länge, kört ett par extra övningar på gymmet osv. Ett socialtliv är inte att tänka på. Jag kan göra listan hur lång som helst, men jag stoppar här, jag mistänker att flera av er som är inne i karusellen har liknade kännslor då och då. Och om man mitt i allt det där inte heller tycker själva träningen är rolig längre? Varför hålla på? Ehm.. ja, jag vet fasktiskt inte! För att man har bestämt sig? För att man bara kör. Någonstans där för några veckor sen var det kaos innombords, stackars, stackars jag. Eller?

Eftersom jag inte verkade tycka att avbryta var ett alternativ så bestämde jag mig för att ändra inställning i stället. Ska man hålla på kan man inte gå runt och lida! Jag fick helt enkelt se till att tycka träningen var kul! "Tyck om talaren" som någon klock mänska sa. Älska det du gör. Var ganska skönt att göra så. Lägga på glädjen igen! Komma på varför man började och hitta suget i målet. Nu är jag så glad att jag kunde få till min mentala inställning till det positiva hyfsat fort igen. Att jag kunde köra på och att jag höll mig fast under hela tiden. Nu när tävlingen är så nära har jag åter så mycket lättare att komma ihåg varför jag gör detta. För att det är en sån jävla kick när man klarar det! Man får endorfiner i hela kroppen och man är hög på känslan till bristningsgränsen. För att kroppen får jobba, för att huvudet får jobba och för att det maxar känslan ännu mer när hela jag är med och jobbar mot målet. När man ser målsnöret och man måste plocka fram skärpan på beställning och tända till. Det är så jävla grymt!



Kommentarer
Postat av: fitnesscoachen

Varför fortsätter man? Jag skulle säga för att man inser att vägen till framgång måste vara att ta sig igenom motstånd. En seger är inte lika ljuv utan att du fått kämpa för den. Viktiga saker kommer inte gratis, och om de kommer gratis är de förmodligen inte så viktiga. :)



Nu är det nära, tagga tagga!! :)

2011-11-30 @ 07:23:32
URL: http://fitnesscoachen.com
Postat av: Johanna

Att tävla är grymt! Så roligt! Kämpa på nu in i det sista!

2011-11-30 @ 13:58:34
URL: http://inshape.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0