Fitmyself

Body Fitness en utmanande tävlingsform på väldigt många sätt, det kräver att man tränar hårt och regelbundet. Man sliter med tyngre och tyngre vikter, man måste ha kunskap om hur man ska göra och man måste ha diciplin nog att göra som man ska. När många tycker sig ha problem med att hinna gå till gymmet en eller ett par dagar i veckan, när träningen för andra rinner ut i sanden efter sju veckors "regelbunden" träning så måste vi som vill upp på scenen hålla vår regelbudna träning minst 3-5 dagar i veckan under minst ett år. Man får pussla om sin vardag och se till att det fungerar. Det kräver som vilken annan sport som helst stort engagemang och hårt arbete, både fysiskt och psykiskt. Man måste göra sin träning till en livsstil. Dessutom har man (i alla fall jag) så gott som kronisk träningsvärk, visselrigen på olika ställen olika dagar i veckan, men värken är konstant. Samtidigt är det vanisnigt roligt, man känner att man lever och man har möjligheten att hela tiden för bättra sig själv och då och då känna sig stark och leva i endorfinkickar.

Sen har vi den andra, mer... hm... glamörösa, aningen galna, sidan. Man tävlar genom att ta på sig och bli bedömd i en bikini så liten att man skulle bli generad om man gick till stranden i den. Man ska strutta runt i skyhöga klackar le så att mungiporna nästan fastnar uppe vid öronen. Det är underligt att en så fyskisk sport har en så dockaktig tävlingsdag, man ge sken av stor elagans och mycket kvnilighet. Att de flesta är helt slut i kroppen och under hela uppvisningen spänner varenda muskel i kroppen tills de blir helt skakis är inget som ska synas. Le, le och var glad, glad och vacker som en dag. Löshår och lösnaglar är mer regel än undantag och mycket smink nära obligatoriskt. Vist det är i första hand en bedöming av muskelmassa och haroni. Tro dock inte att en tjej med kort ofixat hår, med osminkat ansikte och i brunrandig, matt bikini får samma poäng som om hon gått in i paljettglittrig, rosa bikini, haft lösögonfransar, långt svallande löshår och ett gnistrande vitt leende. Muskler och balans i kropens proportioner ska vara visade från sin absolut bästa och uppkläddaste sida. I år verkar ska det dessutom vara med en modellvandring, T-walk, i finalerna. (se skkf.org) Detta ääär faktiskt helt galet. Men jag ställer ändå gladeligen upp på dessa upptåg under tävlingsdagen, just för att få möta utmaningen och ge allt. Jag vill ha tävlingskicken och adrenalinruset, även om det innebär att stå på en sceen och leka babiedocka. 

Tävling, avsätt i vad, kräver stort fokus och att man ger det yttersta för att långsamt bli ytterligare lite bättre. Att fitness kräver fysiskt arbete är vansinnigt roligt, att man ska ha glitter och bling bling på tävlingdagen är också humor, på sitt sätt. I skrivande stund sitter jag med knapt en decimeter höga klackskor på mig, jag struttar runt här hemma i dem just för att träna på en av alla detaljer som kommer ta mig ytterligare steg närmare en perfekt tävling och en perfekt prestation.

Oavsätt vad man kan tro av mitt inlägg så köper jag faktiskt gärna den glittriga förpackningen, delvis därför att gärna vill vara med på vägen dit som är en hård, tuff och svettig utmaning! Dessutom är det vädigt tråkigt om man inte får ha den där glittriga bikinin trotts allt. Det innebär ju i så fall att man inte gått vidare, utan åkt ut tävlingen redan i fösta omgången. Och det vill man ju inte. 

Så.. ge mig en minimal, glittrig bikini och låt mig bära den!

 

Förra årets finnalister på LuciaPokalen i klassen + 168 cm. Grymt hårt presterande
tjejer, för tillfället även i lyxförpackning! You go grils!