Fitmyself

Ibland blir det stopp i livet. Händelser som man inte rår över kastas hastigt och oväntat över en, händelser som kräver all uppmärksamhet och energi och som gör att allt annat får sättas åt sidan. I tisdags hände något ofattbart. Just en sådan händelse som får en att släppa allt och som tar högsta prioritet i ens liv direkt. Elvis, tidigare min alldeles egna tävlingshund och idag hela familjens älskade familjemedlem, blev biten i halsen av en annan hund som var ungefär 8 gånger så stor som honom själv. Han blev dessutom våldsamt skakad och skar upp stora delar av ryggen på en bur som stod alldeles intill. Allt hände på hunddagiset med både personal och den andra hundägaren på plats. Hastigt, helt oväntat och i efterhand helt omöjligt att kunna påverka.

I ilfart togs han till veterinären. Han hade svag puls, var kall och hade förlorat mycket blod. Där och då var det högst otroligt att det skulle gå att klara honom. Men en operation, närmare 30 stygn och en natt tillbringad hos veterinären senare så fans han fortfarande kvar hos oss! Illa tilltygad och fram för allt med ordentliga nervskador kunde han inte alls använda sina framben. Han kunde inte gå, stå eller ens sitta upp. Här blev allt annat oviktigt. Efter att fått veta hur illa det var från veterinären, gick jag hem från jobbet. Senare på onsdag kvällen kändes det enda rätta att åka hem till Katrineholm. Livet är så bräckligt för oss alla, även om vi sällan tvingas påminnas om det. Under de följande dagarna pendlade jag och resten av familjen mellan hopp och förtvivlan, glädje över minsta framsteg och sorg över det hemska som hänt.

Nu, efter dagar av osäkerhet om vår lilla Elvis över huvudtaget kommer att komma ur detta med livet i behåll, så ser det ut som att det finns en ganska stark strimma av hopp. Hundar är tuffa och även om de kan verka att må bättre än vad de gör så har vi börjat vågat hoppas. Elvis har flera gånger kunnat ställa sig upp under ett par sekunder, om än bara på tre ben så är det alldeles fullt tillräckligt. Han dricker och dricker hyfsat frivilligt och blir allt mer som sitt gamla vanliga jag. Fortfarande är det långt kvar men det ser ändå ut som det värsta som kan hända inte kommer att hända.

Ikväll har jag börjat på riktigt tro att detta kommer att gå. Nu är jag och Niklas på väg tillbaka till Sthlm och vardagen. Nu börjar jag släppa in annat i mitt liv. Nu hoppas jag innerligt att det ofattbara som har hänt sakta ska förtvina till ett mörkt minne. Nu ser jag framför mig hur Elvis skällande kommer att möta mig nästa gång jag kommer hem, om det så bara är på tre ben så är det mer än jag kan önska mig.