Fitmyself

Att hålla på som en galning och träna i tid och otid, väga sin mat och föra fotodagbok över sig själv och sin dagsform är något som kan väcka olika sorters åsikter. Diskuterade det här en hel del i helgen när min kära Jenny var här i helgen, alltid intressant att ha en ingående diskussion om det med någon annan som står på andra sidan staketet.

Jag kan själv tycka att gränsen är hårfin mellan hälsa och galenskap så här när man pysslar med seriöst gymmande, har fitness planer eller liknade. Å ena sidan tycker jag det är vansinnigt vettigt att lägga energi på att sköta sin kropp minutiöst (inte för jag tycker jag har kommit till en sådan nivå ännu kanske :p men det är ju dit jag är på väg) där för att man får så otroligt mycket ut av det, man blir pigg, orkar så mycket mer i vardagen, håller sig frisk, känner sig starkare, blir starkare (!) mm. Det är inte bra kroppen och utsidan som får en boost utan även insidan/själen. Man skaffar sig nyttiga rutiner, prioriterar sömn och blir ofta ganska duktig på att pussla runt saker för att få det att passa med mat, sömn och träning. Det är väll här det börjar komma in på den andra sidan av myntet. Att tokträna och vilja se nästan groteskt vältränad ut i en minimal bikin medför en hel del prioriteringar som kan ses som uppoffringar.

Oavsett hur bra man är på att pussla med vardagen så är det bara 24 timmar på dygnet. Såvida man inte kan trolla. Att satsa på något innebär att annat inte får plats. Det bli lite stressigt att hinna med och vissa saker blir inte av. Sen är det den kanske största skoskaven gällande träning och fitness. Mat och vikt. De allra flesta människor tycker, oavsett vad alla ideal säger att det kan vara värt lite extra kärlekshandtag för att kunna njuta av livets goda, tänker då främst på en kaka eller två till kaffet, en extra portion av efter rätten på fredag kvällen och så vidare. Även om det är lite paradoxalt att folk som är "i form" beundras samtidigt som den som inte tar av sockerkakan som kollegan bakat på fem-i-tre-rasten ses med inte helt blida ögon, så är det precis så det är. Att inte ta en sockerkaka någon gång ibland är ändå inget mot att helt hoppa över öl på After Worken, dricka proteindrinkar till mellanmål och så vidare. Eller...?

Måste faktiskt säga att tolleransen mot tränings-nörderi är väldigt hög på sina ställen. De som har anammat träningskulturen bara lite grand och gärna vill identifiera sig med i hard-core-träning, verkar snarare uppmuntra nitisk vägning av dagens alla mål. Det är viktigt vad man äter minsann. Och när. Eller kanske ännu viktigare. Vad man INTE äter. Till exempel. Att pilla bort och sedan slänga fem äggulor i papperskorgen varje dag för att få ett optimalt tillskott av det värdefulla p r o t e i n e t är nödvändigt. Här börjar jag själv bli trött faktiskt. Måste börja med att säga att jag tycker min PT är super bra, väldigt kunnig och jag lyssnar verkligen på det hon säger. Fullt förtroende. Men... även hon föreslår bortpillande av äggula. Jag klar inte det, det är fööör skevt för mig och inget jag vill ändra på. Man slänger inte mat, av principskäl! Att ge dem till en eventuell hund hade kanske vart okej, men att göra sockerkaka av dem och mata pojkvännen med känns inte helt bra. Hur omvänt blir inte det? Jag ska inte äta äggulor för att de är feta och onyttiga, men han ska trycka i sig dem? Nje, blir inget med det. Får bli till att hålla sig till ett ägg om dagen eller att mosa i sig äggen, vara glad och ev dra in på ngt annat.

Något annat som lätt verkar gå över styr är kroppsuppfattningen. Jenny, i egenskap av betraktare från andra sidan, var bekymrad över detta. Risken att totalt snöa in och tycka att minsta lilla fett cell på kroppen är ett gift, verkar oroväckande stor. Det kan förstås mötas med att det som är "normalt", med kärlekshandtag och en bilring här och där inte heller är hälsosamt. Vist, ur ren fysisk synpunkt är kanske lite för smal och övertränad kan likställas med att vara lite för mjuk och gosig i sin trivsel vikt. Men. Det handlar ju som tidigare nämnt även om insidan. Att själv bli fundera på varje liten smula mat man äter, hur mycket extra muskler som behöver växa eller behållas alltid och hela tiden är mycket påfrestande för psyket. Tycker jag mig läsa det titt som tätt på många fitness-bloggar, om folk som når stora framgångar i tränings-/tävlingssammanhang men som även berättar om hur det upplever att deras uppfattning om sin egen kropp blir till en belastning, även fast den är mer fit än man borde begära. En balans är viktig, balans är bra, men samtidigt måste det nödvändigt med extremt satsande för att bli bra, oavsett vad det gäller. Hur göra?

Ingen aning om hur den ultimata lösningen ser ut. Bara att det verkar minst sagt komplicerat. Man får prova sig fram helt enkelt och hoppas det finns folk på andra sidan staketet som börjar gapa på en om det går för långt. Och som kanske slänger ut en livboj om man börjar simma på för djupt vatten? Under tiden: Träna hårt och ge järnet. Var nitisk och disciplinerad. Samtidigt, behåll huvudet kallt.