Fitmyself

Jag känner mig sen en tid tillbaka smått besatt av tanken på att vi nu bor ett stenkast från riktig, snårig och lummig skog! I min fantasi sitter jag och planerar morgonpromenader, kvällspromenader, helgpromenader, vilka jag kan bjuda hem för att gå en promenad tillsammans med, hur ofta Niklas kan tänkas följa med, hur många olika vägar som man kan gå etc. Känns inte helt normalt när jag i skrivande stund tänker på det... men det känns långt ifrån obekant. Jag har lätt för att bli besatt av saker. Jag har en kort startsträcka och det går ganska fort i de flesta fall, sen är jag totalt insnöad en tid framåt. Ibland längre ibland kortare perioder. Vissa saker kan jag vara besatt av i åratal men andra bara några veckor. Just promenadbesattheten är en gren sprungen ur fitnesshobbyn och jag tror även att den är delvis framtvingad av att jag inte kunnat promenera på ett tag plus att jag veta att just dietperioden kommer präglas av en stor dos promenad. Fjorton promenader i veckan när det blir som "värst", tror jag mig minnas att Adelie har sagt.

Fördelarna men besattheten är att jag med glädje omprioriterar och donar med mig själv och min omgivning för att allt ska passa med min besatthet, just nu är det som ni kanske förstått träningen och fitnessen som står i fokus.  Jag trivs med det då jag tycker att det ger mig både en mening och ett mål med min vardag. Även om jag tror mig vara en person som inte kräver särskilt mycket rutin och trygghetsmönster, så har jag på senare tid börjat inse att en liten gnutta trygghet ändå följer med i paketet. Jag känner igen mig själv i situationen där jag jobbar mot ett mål, jag känner mig trygg i att målet ger mig mening och anledning att fortsätta med det jag gör. Även om tryggheten gör sitt är det ändå utmaningen jag jagar. Jag vill, vill, vill att det ska gå. Jag vill att det ska vara svårt. Och jag vill att vägen ska vara krokig. Jag vill lyckas jag är stark och inte för att jag åker räkmacka genom mitt åtagande. Vägen är helt klart målet, men paradoxalt nog inte något värt om målet inte finns.

Att vara besatt passar dessutom min ickebefintliga simultanförmåga. Självklart kan jag när jag blir nödd och tvungen (som i princip ständigt på jobbet och i vardagen) ha flera bollar i luften och jonglera mellan uppgifter. Men om jag får som jag vill drar jag gärna på mig tunnelseendet och riktigt gräver ner mig på mitt eget lilla vis i en specifik uppgift. Väl där nere i min grävda grop kan jag testa, prova och laborera till bristningsgränsen och på så vis ha flera tankar igång men det är också tunnelseendet som gör det möjligt. Jag gillar att vara besatt och är det så ofta jag kan och får tillfälle...!