Fitmyself

Igår sprang jag andra löppasset här på Koster, sommarens absolut jobbigaste pass. Inte blev det en bra tid heller. Nästan det jobbigaste på hela året faktiskt. Delvis hade jag själv sett till att den blev det.

Läste en internsant artikel om "Gameness" i senaste numret av Figether Magasine. Alltså om hur envis man är när man tävlar/tränar, hur mycket motgångar man tar innan man ger upp. I artikeln handlade det givetvis om hur mycket stryk man kan ta innan man ger sig. Vissa personer har hög grad självbevarelse drift och ger sig redan då de misstänker att de kommer att hamna i ett obehagligt armlås, dessa har alltså låg gameness. Andra ger inte upp även fast näsan är bruten, motståndaren så överlägsen att de knappas kan räknas till samma liga osv. Hög gameness. Hur som helst, det intressanta var inte gamenessen i sig, utan tipsen på hur man kunde träna upp sin egen gameness. Jag fullkomligt älskar idéen med att man inte tar saker för givna inom kampsport. Att säga att man är begåvad med en viss mängd muskler, kondition eller uppsättning gener som gör det möjligt/begränsar en att nå vissa nivåer ses inte som en sanning. Din träning är vad som avgör. Så självklart gäller även detta gameness. Att inte ge upp handlar inte om järnvilja, enligt artiklen, utan om hur kroppen svarar på smärta och främst hur det undermedvetna svarar på denna smärta. Lyckligtvis är detta något man kan träna upp! Genom att utsätta sig för obehagliga situationer, tuff konditions träning, sparring, lite för tunga vikter på gymmet eller vad det nu kan vara så lär och vänjer man kroppen vid att obehagskänslorna i sig inte är "farliga". I pressade situationer står man alltså bättre pall om man är van vid att ta mer stryk/mjölksyra/smärta. Låter lite galet och det är det kanske. Men att träna på att inte ge sig kan ju vara användbart i många situationer. Funderade mycket på detta när jag tränade karate förut och även agility i viss mån, fast då mest med fokus på mjöksyretålighet. Vettigt resonemang hur som helst, roligt att bli påmind och får nya perspektiv på gamla undan gömda tankar.

Som sagt var det länge sedan jag funderade i gameness-banorna. Nästan så jag faktiskt medvetet börjat skylla på olika saker för att slippa jobba när det blir jobbigt. I alla fall, igår när jag sprang gjorde jag det med flit lite jobbigare genom att springa på förmiddagen. Oftast känner jag mig betydligt tröttare i kroppen på dagen. Dessutom var det soligt och varmt, vilket såklart gjorde det jobbigare. Blev dessutom en extra utmaning att fortsätta springa när jag såg att det var fult av kor i närheten av min springstig. Gillar inte kor. Ser visserligen snälla ut, men de är totalt opålitliga!! Passet var kanske inte bara på grund av detta det jobbigaste passet, men oavsett anledning så fortsatte jag springa hela rundan och tog inte de möjligheter till genvägar jag förmodligen annars skulle ha tagit. Var trött, hade håll, behövde gå på toa, hade brotom hem för att hinna möta lite folk på avtalad tid osv. Anledningarna var många att ge upp, och jag hade nog gjort det om det inte var för att jag var ute och tränade något mer än löpning av kondition, träningen av gameness var nog så viktig.