Fitmyself

Problemet var att alla rullband med TV framför var upptagna av små promenadmänniskor som vaggade fram utan att förstå att hela poängen med rullband är att springa på dem. Hur som helst fick jag hålla tillgodo med bandet som är riktat mot parkeringen i ungefär en kilometer innan jag gav upp i fruktansvärda krämpor i form av tristess. Med tankarna bland lummiga sommarvägar med mjukt, dammigt grus under springskorna och i väntan på att ett "TV-band" skulle bli ledigt, gav jag mig i kast med styrketräning av bröst i stället. Jag hinner halvvägs in i bröstträningen innan jag ser i ögonvrån hur någon av de promenerande människorna  äntligen hasar av sitt rullband. Uppe på det nya rullbandet hinner jag tre kilometer framför TVn innan ett nytt anfall av tristess och andningssvårigheter hastigt slog mig. Nu kan jag väll inte säkert säga att andningssvårigheterna helt och hållet hänger ihop med att det är tråkigt att springa inomhus, men det gör då sannerligen inte saken bättre!! Ute finns en helt annan fighting spirrit i luften, inne kvävs den och skrumpnar ihop till en liten hög på nolltid. Efter denna mindre sammandrabbning  med rullbandet kunde jag återgå till de sista bröstövningarna i lugn och ro.

I vilket fall så tog jag mig mina fyra kilometer och fick någorlunda fason på bröstträningen tillslut. Okej träningsdag, dock inte mer än så. Nu ska jag äta lite mat och drömma om springträning i naturen. Tänk vad jag kommer orka springa extra långt ute i det frina när snön har smält , nu efter all detta (och kommande) krigande med rullbandet...! :D