Runnin' up, up and away...!

Backträning på planeringen fredagen till ära. Lyckades efter mycket funderande hitta den elakaste backen i stan, för er som känner till Västerås hittas den vid bron som tar E18 över Svartån. Var tydligen fler nominerat den till en bra träningsbacke för den var redan upptrampad och full av skoavtryck när jag kom dit. Vettigt folk här i Vås!

De drygt 2 km till backen gasade jag på lite extra, tänkte att funkade eftersom jag kunde ta en liten snabb vila innan jag gav mig på backen, kändes bra i benen med trött i lungorna. Om man nu kan säga så. Känns som att mina lungor är för små, som att jag inte får ner all luft som jag vill i dem och att dom inte kan blåsa upp sig tillräckligt liksom. Hm. Själva backträning var jobbigare än jag trodde men gick ändå bättre än jag förväntade mig! Får en liten kick när det är som jobbigast, när benen svider, jag har blodsmak i munnen och man eventuellt mår lite lätt illa så blir jag sugen på att vinna över backen. Kicka as. Kriga. Att få anstränga extra mig för att klara det som är svårt. Det är kul. I can kill it!! (backen alltså) Däremot det där malandet, när man springer på platten, får mig att gå under. Där har jag inget vapen att ta till, utan ger långsamt vika under det där eviga, slentrianmässiga och envisa jag springer på. Jag beundrar dem som biter ihop och härdar ut, är samtidigt nyfiken hur dom hittar sin motivation...?

I alla fall, även om konditionen är långt i från på topp så körde jag mina 10 grr upp och ner för backen. Körde först 3 vändor utan vila, sen 1 sen 2 sen 1 och slutligen 2 och 1 till nästan direkt efter. Efter sjätte gången trodde jag att jag skulle stupa i backen och inte klara ta mig en meter till. Men det gick, piskade på benen och lät det värka i lungorna, sen spydde jag i en buske och sprang hem. Ne... det gjorde jag inte x) Spydde inte alltså. Men för att motivera mig själv där i backen tänkte jag faktiskt på en som gjorde det. Det var en karatetränare jag träffade en gång på ett läger. Historien säger att under ett backtränings pass i en grusgrop gjorde han just det. De han tränade med (alla svartbälten) gav upp efter ett par vändor upp och ner i grusgropen, men han fortsatte tills han spydde. Och sen sprang han ett par gånger till...! Sjuk inställning, störd träning och på snudd till vanvettig kille, men envis var han och vältränad höll han sig! Så tävlade han i och för sig på elitnivå också... Men tycker att han är värd att tänka på när man tycker att det värker i kroppen och man tycker det är tillräckligt för att ge upp. Go until you break and then you go some more! Gött.

Underligt nog kändes de 2 km hem igen inte alls lika jobbiga, kändes som jag puttat mig själv över någon slags kant. Ja jo, inte var det några fjäderlätta steg precis, men ändå rytmiskt på något sätt.

Nu ska jag försöka få pojkvännen att slita sig ur sitt trans och bort från dataspelens underbara värld... så man kan få lite fredagsmys här i soffan. Mer fredagsmys till världen!




Vårblommor  -  leriga skor  -  sol mellan husen
Kan det bli en bättre springtur? :)


Kommentarer
Postat av: Johanna

jag har sjukt svårt att motivera intervallerna,men inte vanlig löpning. XD

Funderade på vad alla de där siffrorna betydde på Funbeat, men nu förstår jag. Sjukt bra ju!

2010-04-10 @ 08:10:05
URL: http://inshape.blogg.se/
Postat av: Vas

Är även jag lagd åt intervallhållet, det är mycket mildare på mitt psyke :) Men man måste ändå pina sig igenom lite långdistans ibland för konditionens skull.

2010-04-10 @ 10:42:22
Postat av: emma s

Vas: Hehe, ja tyvärr måste man ju det med x) tänkte vänta ett tag till med det dock (a)

2010-04-10 @ 12:02:40
URL: http://fitmyself.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0